KRÖNIKA. Om vikten av att kunna analysera sina insatser.
I jakten på att bli bättre befinner man sig alltid i någon av faserna i ett ”utvecklingshjul”. Det finns olika varianter av detta ”hjul” men den enklaste förklaringsmodellen är:
MATCH – spelaren spelar ett antal matcher under en period
ANALYS – man gör en analys av matcherna och försöker hitta saker att förbättra
TRÄNING – utifrån analysen påverkas sedan träningsupplägget
En fascinerande aspekt med tennis är att om en grupp med totalt tio föräldrar och tränare tittar på en match och sedan ska göra sin analys av matchen kan man få höra tio olika versioner. Någon har en tendens att titta mer på tekniska saker, någon på taktiska och så vidare vilket gör att ANALYS-delen av matcherna kan vara väldigt luriga. Tennisen är så otroligt komplex att mängden förklaringar på en vinst eller en förlust ibland känns oändliga… Det gör att vissa analyser efter matcher är mer eller mindre ”bra” vilket gör att förändringen till träningen i nästkommande period kanske inte blir optimala. Spelaren kanske tycker att förluster beror på några dubbelfel som dök upp i ett viktigt läge men kanske var det något helt annat som avgjorde matchen i ett större perspektiv. Ja, det finns många fallgropar när det kommer till analyser av matcher. Nu ska vi sikta in oss på den som jag upplever är den största boven i sammanhanget: undanflykter.
Undanflykter
Spelare som har förlorat matcher har ofta en tendens att hitta yttre faktorer att skylla på för att förklara förlusten, något som kan vara skönt för stunden men som inte hjälper i längden, tyvärr. Att förlora en tennismatch kan vara det bästa som hänt en spelare OM den kan göra en bra självanalys som gör att den sen kan göra optimala korrigeringar framåt.
När jag som liten junior var på klubbresa till Landskrona hade en annan junior förlorat sin match på en blåsig anläggning. Följande scen utspelade sig efter matchens slut:
– ”Det gick inte att spela, det blåste för mycket”, säger spelaren.
– ”Jo, men det blåste väl lika mycket för er båda?” svarar vår tränare i lugn ton.
– ”Nej, det blåste BARA när jag skulle slå” svarar junioren med gråten i halsen…
Eller när jag som ledare för många år sedan var på en ITF-tävling och en svensk spelare förlorar en match där hen slår över 30 unforced i nät men efter matchen endast pratar om ETT ENDA tveksamt domslut som motståndaren gjorde. Spelaren pratade om det med alla sina kompisar och med sina föräldrar på telefon som sedan sa till mig att de var så besvikna att ”det går ju inte att vinna på ITF där alla bara fuskar”…
För de spelare som hela tiden letar undanflykter efter förluster så blir det svårt att tackla de riktiga sakerna som måste utvecklas.
En annan klassiker kring självanalyser är att spelarna väldigt ofta snöar in sig på tekniska delarna där fraser som ”jag har för dålig backhand” eller ”jag gör för många dubbelfel” kan bli hela analysen. Det är väldigt sällan en spelare säger ”jag har inte gjort jobbet i den fysiska träningen”, ”jag måste spela bättre taktiskt” eller ”jag måste bli bättre på att hantera mentalt stressiga situationer”. Jag har sett ganska många matcher i svensk juniortennis sen millenie-skiftet och antalet matcher som har förlorats på grund av en teknisk brist är knappt en procent av matcherna, de mentala och taktiska bitarna är det som avgör i princip alla matcher där spelarna är på någorlunda samma nivå.
Undanflykter och dåliga självanalyser kommer påverka nästa träningsperiod då man kanske BORDE träna på mentala bitar som att hantera press eller taktiska bitar som slagval i defensiva positioner, men istället står man och gnuggar andraservar för man tyckte det var tråkigt att man slog dubbelfel på motståndarens matchboll. Sen vid nästa tävlingsperiod kanske serven blivit lite bättre men nyckelfaktorerna vid matcherna har inte utvecklats nämnvärt så man får ingen större utveckling i matcherna. Problemet är inte mängden träning utan att man tränat på ”fel” saker för att man gjort för dåliga analyser.
Hur blir man bra på självanalys?
Jag har haft förmånen att i snart tio års tid få hjälp av mentala rådgivaren Johan Plate som en resurs för de spelare som jag tränar. Det har både varit bra för spelarna men även för mig som ledare då Johan har en enorm erfarenhet av att jobba med idrottare på väldigt hög nivå. En av de första sakerna Johan berättade för mig när jag frågade om vilka likheter han sett mellan de idrottare som nått längst är att de varit väldigt bra på att göra självanalyser samt deras förmåga att vara självkritiska på ett konstruktivt sätt.
Det stämmer överens med mina egna erfarenheter där jag känner att i de fallen där spelarna har gjort de mest ärliga självanalyserna samt när spelaren och jag har stor samsyn i vilka saker som måste förbättras så går också utvecklingen framåt snabbast.
Vad är det då som gör att man blir bra på självanalyser eller bra på undanflykter? Här är jag ganska säker på att man blir bra på det man tränar på, precis som på tennisbanan… Om man efter förluster får höra från föräldrar, tränare och kompisar att motståndaren fuskade, domaren dömer fel och det var dåliga banor så lär sig spelaren att så gör man efter en förlust. Hitta något att skylla på som gör att jag kan behålla känslan att ”jag har inte gjort något fel”.
Under Salk Open har de sedan många år tillbaka haft ett väldigt trevligt rum där coacher och spelare kan prata efter matcherna. Vid ett tillfälle satt jag där när en spelare och hans tränare hamnade nära mig för deras matchanalys. Tränaren pratade nonstop i fem minuter och sen var analysen klar. Jag tror det kan vara svårt som spelare att utveckla sin förmåga att analysera och tänka själv under sådana förutsättningar. På samma sätt finns det ju otaliga exempel på spelare som efter matcherna får höra långa utläggningar från föräldrar om hur de borde gjort, även detta negativt för att lära spelaren att göra självanalyser.
Om spelaren istället SJÄLV får chansen att göra en analys på matchen, antingen muntligt eller i någon form av formulär så kommer man över tid bli bättre och bättre på detta. Då kan man till och med bli så bra på självanalyser att man själv under matchens gång kan analysera vad som händer för att sedan göra en korrigering som ändrar matchbilden. Om man under hela sin juniortid har blivit tillsagd efter matcher vad man gjort rätt eller fel så finns det stor risk att man dödar spelarens chans att tänka själv. Det är nog knappast en slump att en majoritet av spelarna i den svenska ”guldåldern” spelade väldigt mycket juniortennis utan tränare på banan…
Det är även viktigt att kunna göra analysen utan att vara för dömande mot sig själv, ”jag är så dålig” är ingen analys, det är bara destruktivt tänkande. Min kollega Zack Ohlin berättade en rolig story i veckan när vi diskuterade dubbelstatistik. Han hade hamnat bordet bredvid två spelare som precis förlorat en semifinal i en Grand Slam-dubbel och när han hörde deras analys av matchen var det som att spelarna inte hade några känslor kopplade till det som hänt. De bara metodiskt betade av nyckelsituationer i matchen. ”Jag borde brutit in mer i ad-rutan”, ”jag behöver förbättra min reaktionsvolley i deuce-rutan” och så vidare. De hade alltså förmågan att se på matchen utifrån och utan att sätta ihop värderingar och känslor kring matchen och istället bara konstatera fakta kring vad som hänt.
Så för de spelare som vill förbättra sig så snabbt som möjligt, försök att bli bättre på att göra analyser. Och vi tränare och föräldrar, vi ger ungdomarna chansen att få tänka lite själva.
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
