KRÖNIKA. Om en föränderlig tränarfilosofi.
Om Christoffer Karlén. Tenniskrönikör och tennistränare. Arbetat till och från som tennistränare sedan 2014. Har det senaste året drivit padelhall och arbetat som reporter men har fortfarande tennis som största passion i livet.
Glad lördag, kära tennisvänner!
Innan vi dyker ner i dagens ämne, vill jag säga hur otroligt hedrad jag är över att få skriva en gästkrönika på Baslinjen.com. Enligt mig är det ingen tvekan om att Linus Eriksson och alla hans samarbetspartners tar svensk tennis till en ny nivå. Stor eloge till Linus och alla andra som kämpar på för att ge tennis det mediala utrymmet som det förtjänar i Sverige!
Gissningsvis är det många i tennis-Sverige som inte är bekanta med namnet Christoffer Karlén. Jag har alltid brunnit för tennis, men inte gjort så mycket väsen av mig. Det är absolut främst som tennistränare jag har varit verksam inom tennisen sedan jag avslutade min högst mediokra ”karriär”.
Sedan jag började som tennistränare 2013 har min relation till yrket förändrats drastiskt. Något som på den tiden endast var tänkt som en tillfällig sysselsättning vid sidan av gymnasiet har utvecklats till något mer. Således tänkte jag idag berätta hur jag under min resa som tennistränare har utvecklat en ambition till att göra allt jag kan för att bidra till svensk tennis utveckling.
Lördag kl. 9:30
Jag minns min första timme som tennistränare som att det var igår. Jag gick i tvåan på gymnasiet och var otroligt nervös inför debuten. Fyra timmar på lördag morgon skulle avverkas och jag hade spenderat hela fredagskvällen med att tydligt skriva ner alla övningar jag skulle köra med eleverna. Så småningom slog klockan 9:30 och det var dags att köra igång.
Jag ska inte bli för detaljerad i exakt vilka övningar jag har kört på mina träningar genom åren, utan mer försöka förklara hur min approach till yrket har utvecklats. Det första passet gick bra och på hemvägen tänkte jag ”det här var ju kul!”.
Så småningom började jag hjälpa till mer och mer som tränare och jag blev över tid tryggare i uppgiften. Vid den här tiden, år 2013, genomförde jag mycket statiska övningar med mina elever, exempelvis korgmatning och nötande cross. Jag var helt övertygad om att detta var rätt sätt att få fram bra tennisspelare: nöta in bra teknik i ett pedagogiskt, anpassningsbart tempo. De sista 10-15 minuterna på varje träning hade man eventuellt lite tid över till matchspelsliknande övningar; förutsatt att man redan hade hunnit med serve-träningen.
”Falken” och ”Vesslan”
Åren gick och så småningom tog jag studenten. Jag hoppade direkt på en filosofikurs på Göteborgs Universitet och tog en paus från tennistränaryrket i ungefär ett halvår. Kursen var rolig men jag längtade jag tillbaka till tennisen och började arbeta som tränare igen, då ännu mer än någonsin innan. Det var då jag började jobba med två personer som har betytt otroligt mycket för min tenniskarriär: Staffan Falkenström och Niklas Börjesson, ”Falken” och ”Vesslan”.
Falken och Vesslan är minst sagt två energifyllda och meriterade tennistränare. Som spelare har de heller inte gjort bort sig: Staffan besegrade Rafael Nadal som ung och har mig veterligen (rätta mig gärna om jag har fel) vunnit flest matcher i rad i Elitserien genom alla tider. Niklas var Falkenbergs gruskung som junior och kan bäst beskrivas som en gymnastisk iller.
Jag jobbade tätt ihop med de två under 2-3 års tid och de förändrade min tränarfilosofi radikalt. Det räcker inte att mata bollar och öva in fin teknik; eleverna måste få röra på sig och anpassa sig till situationen. Den största delen av korgmatningen ersattes med dynamiska spelövningar med något sorts poängsystem.
Det krävdes inte många pass med det nya tankesättet innan jag märkte skillnad, inte minst på energin och dynamiken inom gruppen. Eleverna tyckte att det var mycket roligare att få spela ”på riktigt” och tävla emot varandra. När jag tänker tillbaka på mina första träningar, kan jag knappt förstå hur jag resonerade. Det ska nämnas att jag haft förmånen att arbeta med många kompetenta tennistränare genom åren, men timmarna med Staffan och Niklas har varit många och extremt lärorika.
Hela paketet
2018 bestämde jag mig för att börja studera idrottsvetenskap i Malmö, och arbetade i närliggande tennisklubbar parallellt med studierna. Fast besluten om att arbeta med tennis efter studierna, började jag reflektera över hur min tränarfilosofi hade utvecklats genom åren och kunde så småningom slå fast exakt hur jag ville vara som tennistränare.
Livet blir sällan som man tänkt sig och idag är tennis inte mitt yrke. Däremot hoppar jag fortfarande in som tränare då och då, och det är lika roligt som det alltid har varit. Min filosofi idag är en ”version 2.0” utav det jag har lärt mig från Staffan, Niklas och många andra kollegor och tennisentusiaster genom åren.
Idag har jag tre ledord på mina träningar: energi, glädje och passion. Med energi menar jag att det ska vara högt tempo på träningarna. Oavsett om det är juniorer eller vuxna som spelar, så ska vi röra på oss när vi spelar tennis. Jag vågar också fastslå att detta leder till glädjen: ju mer man rör på sig, desto roligare blir tennislektionen och ju större blir suget att spela en timme till.
Passionen är det svåraste. När jag pratar om passion i tennis, är min vision att jag ska göra allt i min makt för att alla mina elever ska bli lika beroende av sporten som jag är. Lyckas man alltid? Givetvis inte! Men ibland lyckas man. Jag tror alla tennistränare någon gång har tränat en junior som inte utstrålat glädje på banan. Kan man som tränare hitta en kreativ lösning på detta och tända den inre tenniselden, då förtjänar man att sova riktigt gott på natten.
Jag hade kunnat skriva om detta i timmar, och gå in i detalj på alla intryck jag haft under de snart elva åren som aktiv inom tennistränaryrket. Jag är så ofantligt tacksam för alla som tände tennislågan i mig när jag var sex år gammal och det finns inget jag vill mer i livet än att föra elden vidare.
Det var ett stor nöje att få författa den här texten och jag vill återigen rikta mitt yttersta tack till Linus för förtroendet. Det är inte alls omöjligt att det blir en text eller två till på Baslinjen under de kommande åren. På återseende, tennisvänner!
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
