Vad händer med RQT?

Spelare har kommit och gått, ledare likaså, och under hösten har en fråga ekat lite högre än andra i svensk tennis: vad händer egentligen med RQT?

Av: Linus Eriksson

Jag hade hoppats på en av de där riktigt goda chokladbollarna som jag visste finns i cafét… Och ja, jag hade tur den här gången. Precis som de tidigare gångerna jag intervjuat någon av ledarna här. Underbart!

Entrén och loungen är sig lika. Alla tennisklubbar borde ha en lounge som RQT, eller GTG för den delen, har.

Det är på sitt sätt lite konstigt att man känner igen sig så fort man kommer in i anläggningen, för runt omkring har det blåst. En ny gymdel på en av de tidigare padelbanorna, och i organisationen och spelartruppen har det varit full rörelse.

Det är i mitten av oktober och jag är här för att ställa frågan som många i svensk tennis har burit på ett tag: Vad händer med RQT? Flera spelare har lämnat. Det är, för att vara ärliga, inte många kvar, och sedan tidigare har vi på Baslinjen skrivit om den stora omsättningen bland ledarna. Nu sitter jag i konferensrummet mitt emot Julius Demburg, verksamhetsansvarig, och tänker ställa den frågan rakt ut.

Demburg svarar ärligt, som alltid. Men jag märker att han väger orden någon sekund längre än jag annars är van vid.

Första svaret är inte det jag väntat mig när jag frågar hur hösten har varit.

”En fantastisk höst, tycker jag. Och en fantastisk vår före det.”

Våren var när RQT släppte etapp 2 av sin programutveckling, förklarar han. Först som antydningar, nu i höst på riktigt. ”Vi släppte hints tidigare och nu är det verklighet. Nu är det på riktigt det vi ska göra mot 2030. Nu är vi en hållbar, forskningsbaserad miljö.”

Etapp 1, så som Julius beskriver den, handlade om att bevisa att modellen fungerar. Under en kort period har RQT utvecklat väldigt många spelare, med en skarpare utvecklingskurva än vad som kanske är normalt i en traditionell klubbmiljö. ”Vi har skapat ett program som bevisligen gör att spelare utvecklas snabbt. Under fem år har vi tagit fram sju landslagsspelare.”

På vägen har RQT knutit till sig flera välkända namn på ledarsidan. Thomas Enqvist med sin internationella erfarenhet, Åsa Svensson med sin från damtennisen, Fredrik Johansson från idrottsmedicinsk forskning. Per Nilsson, rektor på GIH, är ordförande i RQT:s sportkommitté. Och med Magnus ”Gusten” Gustafsson kommer ett officiellt samarbete med GTC och Klein Players.

”Vi tycker att vi har erfarenheten och metodiken att på allvar ta steget mot internationell nivå.”

Han vet hur snacket går och vad folk säger. ”Vi hör att nu har spelare slutat, och vad hände med programmet och så vidare. Det förstod vi skulle hända. Men vi har ingen panik med det, vi är väldigt trygga.”

Det betyder inte att alla svar finns eller att utmaningarna saknas, tillägger han. Men i beslutet att ta nästa steg är han väldigt trygg.

Jag frågar hur han tänker kring snacket att programmet fallit. Han försöker inte runda det.

”Vår kommunikation har inte riktigt landat rätt, om vi ska syna oss själva. Vi har kommunicerat lite luddigt under våren och sommaren, om man tittar tillbaka. Vi började kanske kommunicera för tidigt vart vi ska, innan vi hade berättat vad vi avslutat.”

Missförståndet, enligt honom, är att många hört ersättning när det som sades var fortsättning. Den första, nationella etappen av Vision 2030 är genomförd, och RQT Academy Program utvecklas nu vidare mot internationell toppnivå: en öppen, forskningsbaserad och hållbar utvecklingsmiljö för spelare som vill göra en internationell satsning. RQT Stora Wäsby Racquet Club (föreningen i hallen) ska fortsätta ta fram nationellt gångbara spelare, medan RQT Academy Program ska ta fram internationellt gångbara. En förändring är viktig: spelaren behöver inte längre tillhöra och representera tennisklubben i hallen, Stora Wäsby. Man kan tillhöra vilken klubb eller akademi som helst i Sverige och ändå ta del av programmet. Fram tills nu har man tagit fram en sådan spelare genom Mila Berta, enligt Julius själv.

”Vi har tagit fram en, men nu är det bara internationella spelare vi ska ta fram, och då blir urvalet mycket färre. Det blir spännande att se om svensk tennis är redo för det.”

Julius vill att man skiljer på nationella framgångar och internationell konkurrenskraft. Av de sju landslagsspelarna är det Mila som hittills nått den nivå RQT eftersträvar, medan de övriga fortfarande har mycket arbete framför sig, för att bli internationellt gångbara. Det gäller även Mila, som behöver fortsätta utvecklas för att behålla sin position och ligga i fas med den internationella konkurrensen. Det jobbet kan RQT Academy Program i allra högsta grad bidra med, oavsett klubbtillhörighet.

Motorn i det hela heter RQT Innovation Hub, en integrerad del av RQT Academy Program där forskning, tester och praktiskt tränarskap möts och omsätts i individuella utvecklingsplaner för dem som är ambitiösa och vill lägga ner sin själ i det.

Men varför har spelare slutat? Julius vänder på frågan.

”Om jag i stället svarar på: varför ska spelare vara här och inte på de andra fantastiska klubbarna och akademierna som finns?”

Svaret blir en form av lista. Först ska spelaren tro på sin egen dröm och ha en tydlig bild av sina kort- och långsiktiga mål, och vara beredd att göra jobbet RQT säger är vägen dit. Sedan ska spelaren, tillsammans med familj och hemmateam, känna att RQT Academy Program är rätt miljö för nästa steg. Man ska tro på filosofin kring den tennisspecifika, fysiska och mentala utvecklingen, med tydliga arbetssätt.

Och så, säger Demburg själv, måste man tycka om att jobba ihop med honom och Fredrik Johansson, verksamhetsansvarig respektive sportchef för programmet, tillsammans med övriga i det resursteam som finns runt och inom RQT Academy Program, och med spelarens övriga team.

Metodiken ska och kan inte rubbas. ”Tror du inte på det och vill göra annorlunda så säger vi: det där blir säkert hur bra som helst. Ingen hoppas mer än jag att det går att göra på andra sätt. Vi är så ensamma om att göra på vårt sätt, så det vore synd för Sverige om inga andra sätt funkar.”

Hur det ser ut i praktiken varierar. För vissa, som Emil, Signe och Laurence, är hemmaklubben fortfarande huvudverksamheten och RQT Academy Program ett komplement. För andra, som Mila, Vincent, Maximus, Linnéa och Eric, är RQT den huvudsakliga träningsbasen, där man tar ett större ansvar för helheten samtidigt som samarbetet med hemmaklubben fortsätter. Sedan finns det några som känner på RQT Academy Program genom att komplettera sin hemmaträning med enstaka lektioner, vilket är okej under en kortare period. Men RQT är inte en verksamhet där man kommer och tar enstaka lektioner. Det är ett program man är inom, där hemmatränaren integreras i upplägget. Tanken är ett tajt team runt spelaren där alla drar åt samma håll och spelarens utveckling är det huvudsakliga fokuset, inte vem som ska göra vad och hur, utan prestigelöst med spelaren i centrum.

Kravbilden i siffror för att vara en del av RQT Academy Program: du ska vara minst topp 5 i Sverige efter 16 års ålder, helst redan vid 14. För dem över 14 handlar det om en tydlig internationell ambition, och om att tillsammans med familj och hemmateam vara beredd att lägga ner den tid och det arbete som en långsiktig satsning kräver. Bland de yngre åldrarna, under 14, handlar det mer om attityd, inställning, mognad och samarbetsförmåga. Här är det också viktigt att hemmaklubben och spelarens team ser samarbetet som något som stimulerar och stärker utvecklingen på hemmaplan.

Jag funderar lite, lutar mig fram och tänker att jag ändå vill veta ännu mer hur det känns för Julius personligen när spelare byter miljö, i och med att han själv är en så stor del av det här programmet.

”Jag utvärderar inte jobbet på det sättet. Jag hör i stället att vi får fina vitsord även från spelare som idag är på andra ställen.” Ibland kan det vara positivt för en spelare eller tränare att byta miljö, tillägger han.

Han tar också in pengarna i resonemanget – en faktor som givetvis inte går att runda. Det kostar att göra internationella och nationella satsningar, och bra spelare och tränare lockar klubbar som vill ha dem. Det kanske helt enkelt inte passar alla, säger han, med tanke på kravbilden som finns här.

Har det förvånat honom att det varit svårt att få folk att betala vad det kostat att träna på RQT?

”Nej.”

Han fortsätter: ”Folk betalar generellt för privatlektioner, men nej, det har inte förvånat mig. Vi har fortfarande folk som betalar en hel del för att vara med i RQT Stora Wäsby Racquet Club Competing Group. Vi har folk som ringer varje vecka för att få träna med våra tränare. Men självklart krävs en ekonomisk uthållighet för att vara här i många år”

Var omstruktureringen av RQT Academy Program en reaktion på det som hänt, eller en plan sedan länge? Julius backar till starten.

RQT åkte på SM 2021, och ska man prata vision 2030 måste man först ta fram spelare som presterar regionalt och nationellt. Sedan har idén hela tiden varit att se vilka som är internationellt gångbara, och därför har runt 50 spelare passerat RQT och finns nu i andra klubbar, där de presterar bra.

Partnerna, säger han, vet vad de är med och betalar för. ”Varför skulle de lägga pengar på att vi ska vinna massa medaljer nationellt för Stora Wäsby? Det görs redan. De är med för att de vet att vi jobbar för att svensk tennis ska blomstra 2030.”

RQT Academy Program kan inte stå ensam, och det är Julius tydlig med. ”Utveckling och resultat är viktiga, men parallellt är det viktigt att vi bygger summer camp-projekt och klubbverksamheten i hallen, det är jätteviktigt för oss. Vad gäller RQT Academy Program är vi beroende av många parametrar: resultat och samarbeten som fungerar med klubbar, regioner och förbund.”

RQT har aldrig varit bara ett elitspår. I sin egen presentation av programmet från 2022 beskrivs anläggningen som icke vinstdrivande, med ett uttalat mål att ta en aktiv roll i att förbättra folkhälsan och integrationen. Sommarläger och integrationsprojekt kostar pengar snarare än drar in dem, men de är ett av benen som hela bygget vilar på.

Det andra stora samtalsämnet är ledarna. Julius arbetar själv långa dagar, många dagar, och har en hög kravbild. Har han reflekterat över om den ibland är för tuff att applicera på andra?

”Självklart har jag gjort det. Självklart.”

Sedan lägger han flera förklaringar på bordet samtidigt. Några är ju kvar och ibland upplever han att personer har velat ha en roll som han själv inte tyckt personen passat för. Det har också funnits exempel där logistik och praktiska saker gjort att ett arbete på RQT inte passat. Plus att det är stor ruljans i Stockholm överlag på tränartjänster. ”Sedan, självklart förstår jag att det är kul att säga att alla slutar för att det inte går att jobba med Julius.”

Han återkommer till arbetstiderna. Ska man utveckla spelare på hög nivå jobbar man när andra är lediga. När föräldrar kan skjutsa barnen – mycket på loven.

Jag frågar om det utåt sett orubbliga förtroendet mellan honom och Jacob De Geer, entreprenören som grundade RQT.

”Det får du fråga honom om. Men mitt förtroende för honom är stort. Det blir svårt för mig att säga: nu kan inte du vara kvar, haha.” Det är diskussioner dem emellan varje dag, berättar han, massor. ”Vi har högt i tak och tycker olika. Men han är otroligt skarp.” I en elitmiljö är det resultaten som räknas, säger han, och därför är diskussionerna viktiga. ”Och hur många titlar har Sverige vunnit i slutändan de senaste 10-15 åren? Resultaten talar ju för sig – det som gjorts tidigare funkar inte, därför tror vi på att göra något annat än det som gjorts innan.”

Daniel Berta, tränare i RQT Academy Program, jobbar numera enbart med sina egna barn, Mila och Vincent, finansierat av en extern sponsor.

”Jag tror inte på team med fyra spelare. Max två. Därför blir det ett perfekt upplägg.”

Två spelare som går in i en period med ungefär samma tävlingsplanering vad gäller ITF-turneringar. Alla andra ska ha sin egen coach, och det får de. Emil Curovic, som i snitt tränar på RQT en vecka i månaden, kommer med sin bror och tränare Dino Curovic. De sätts ofta ihop med Vincent på banan, och då får de hjälp av Daniel Berta. Maximus Demburg, som är fulltid i programmet, tar hjälp av Jonathan Mridha externt förutom Julius, och RQT tittar på andra lösningar så att han får ett team så komplett som möjligt. Signe Bergqvist, Gefle TK, har sin familj som är otroligt engagerad och Linnéa Larsson är tillbaka efter en period borta och tränar, enligt Demburg, fantastiskt.

Och samarbetet med Klein Players? ”Några få därifrån kommer säkert hit, men vi kommer aldrig ta över spelarna. Det är den stora skillnaden! Förut har vi velat att de tillhört RQT. Nu tillhör de sin hemmaklubb och sitt hemmateam och använder vår öppna utbildningsmiljö som en kunskapsbank.”

Mot slutet lämnar vi Stora Wäsby och pratar förbundet förändringarna som sker i svensk tennis istället. Demburg är glad över Kristian Persson som ny sportchef och över att budgeten nu är dubbelt så stor som förut. Sedan återvänder han till forskningen och Per Nilsson, som han citerar. För att ta fram OS-medaljörer krävs det enligt den tre saker: en väldigt bra tränings- och utvecklingsmiljö, finansiering och spelare med ett eget inre driv. Och det krävs förebilder, som bordtennisen fick med Truls Möregårdh. ”Då behövs finansiering.” Därför blir det väldigt viktigt, menar Julius, att verkligen ta hand om de få spelare man har i dag som är ambitiösa och gör en verklig satsning, samtidigt som man bygger upp bredden och ser till att klubbarna jobbar på rätt sätt ute i landet. Då får Sverige fler internationellt gångbara spelare som är villiga att göra satsningen och som sedan får rätt utvecklingsmiljö och finansiering.

Siffrorna han vill se är inte blygsamma. ”Jag hoppas det blir 40 miljoner nästa år, 60 året efter. 100 om några år. Det blir intressant på riktigt då!” Idag handlar det om 20 miljoner per år vilket såklart är mycket mer än tidigare, men fortfarande inte någon gigantisk summa.

Om en ny generalsekreterare vill han helst ha någon som kan titta på det hela objektivt, utan koppling till RQT eller någon annan miljö. En affärsdriven person som drivit organisationer och definitivt kan spela tennis. ”Jag tror urvalet är begränsat. Jag ser ingen supertydlig.” Att man tar in sportchefen före generalsekreteraren tolkar han som att man vet vart man vill. Och att han är göteborgare tycker han är kanon: ”Göteborgstennisen är på gång. Det är bara att kolla på vad bra spelare Göteborg får fram hela tiden.” Göteborg har fått fram och får fram spelare, och även där handlar det om att kunna behålla dem i hemmamiljön och säkerställa en utvecklingsmiljö som är internationellt gångbar från så tidig ålder som möjligt. Han tror att det är bra att sportchefen kan vara baserad där.

RQT själva hoppas bli ett ackrediterat center för förbundet, kanske tillsammans med två övriga i Sverige. Något Julius under lång tid sagt behövs för de spelare som är villiga att göra internationella satsningar och gör det som krävs enligt rätt kriterier. ”Vi är klara att axla den rollen. Vi har allting på plats: ytan med testutrustning, banorna och anläggningen.” Ett center, förtydligar han, är inte bara att anordna läger där man bor och sover. Det är en plats dit spelare och klubbar kan komma för idéer. Den som satsar ska inte vara i Sverige för mycket, det blir för mycket inomhusspel, och under seriespelet ska alla vara hemma och jobba med sin fys och spela matcher, ”oavsett om du ligger topp 10 i världen”.

Jag avslutar med att fråga hur han själv ser på läget just nu. Han behöver inte tänka länge.

”Det har gått över förväntan nu vid halvtid på vår vision mot 2030. 50 medaljer, 7 landslagsspelare, 3 år i rad med mottagare av Edberg-stipendiet.”

Nicole Saidizand tog emot det både 2024 och 2025 och i år är Vincent Berta mottagare av stipendiet.

I år är även Christian Görgin en av mottagarna, som numera spelar för SALK, där han har sin tränare Bijan Saidizand, men som tillbringade flera år på RQT.

Det är, menar Julius, ett kvitto på att man gjort rätt här de senaste fem åren.

Halvtid, alltså. Hur andra halvlek går avgör hur man kommer se tillbaka på den här hösten och snacket som varit. Vi får garanterat lov att återkomma till Stora Wäsby oavsett vad.