När gruset läggs på plats och de första bollarna slås för säsongen händer något i en tennisälskare. I den här krönikan skildrar Niklas Lindkvist ögonblicken i Värnamo Tennisklubb där frustration, glädje och nostalgi möts och där sporten visar sig från sin mest mänskliga sida.
Av: Niklas Lindkvist, författare till “Vem ser jag i spegeln?” och tennistränare i Värnamo TK.
Vi hade gruspremiär här i Värnamo Tennisklubb måndagen den 27 april. Helgen innan var vi ett stort gäng, både barn och föräldrar, som iordningställde våra sex grusbanor. Vi bultade, satte upp de gröna vindskydden med reklam på, rensade bort ogräs mellan plattor, bar fram domarstolarna och spände upp näten. Jag såg hur det riktigt kliade i fingrarna på flera av våra juniorer. De ville ut på banorna och slå ett par slag. Men nej. Samtliga blev tillsagda att vänta.
När näten var uppsatta och allt var klart samlades vi runt grillen där det bjöds på korv för oss som varit med under dagen. Plötsligt hördes skratt och efter det några bollträffar. Ett par juniorer hade tagit sig ut på en av banorna med ett gäng bollar och nu stod de där och slog den gula kulan fram och tillbaka. Jag såg lyckan hos dem och jag minns själv hur det var. Första slagen på grus varje vår var helt magiska. Bollen studsade lite som den ville och den kändes tung att slå på. Ljudet var något helt annorlunda jämfört med inomhus. Träffen kändes dov och plötsligt kunde en vindpust fånga bollen och flytta den en aning åt sidan. Och gruset. Man kan glida fram en aning innan man slog till bollen. Vilken känsla det var. Det är stunder man vill tillbaka till. När man var barn. Enkelheten, lekfullheten och känslan av att vara ”här och nu”. Jag drömmer mig ofta tillbaka till den tid då jag själv var tolv, tretton år. Men hur gärna man än vill dit så är det ju en omöjlighet. Nu får man i stället försöka ta sig dit genom minnet. Det kan ingen ta ifrån någon.
Måndagen 27 april var det alltså premiärträning på Värnamo Tennisklubb. Alla barn och juniorer var väldigt förväntansfulla. Någon lindade på en ny linda på sitt racket, någon hade köpt ett par nya skor inför grussäsongen 2026, en tjej hade glömt sina skor och det kanske var i all iver över att få komma ut på det röda gruset? Hon tvingades att träna i ett par låneskor och det slutade med värk i fötterna.
”Håll bollen lugnt och högt över nät nu till en början” ropade klubbens huvudtränare Allen Botic. Några av juniorerna gjorde tvärt om och försökte i all iver slå till bollen hårt och med våldsam kraft. ”Vad sa jag? Håll bollen lugnt och högt över nät” tvingades huvudtränaren återigen säga. Då lugnade de ner sig en aning. Några slog luftsvingar då bollen studsat en aning snett, några slog bollen på tok för långt och de som stod i motvinden fick ta i lite extra för att få bollen till andra sidan nät. Det är grustennis. Det är charmigt. Det går betydligt långsammare än inomhus och slår du bollen med skruv så händer det saker med den när den river till i gruset.
”Fy fan vad det blåser, jag kan ju inte träffa bollen” ropade en kille och såg en aning irriterad ut.
”Det går ju inte det här” ropade en annan och tjejen med låneskorna klagade på att det gjorde ont.
Juniorerna kämpade på och både skor och strumpor var ordentligt färgade av gruset efter det första passet. Och de såg lyckliga ut när de sopat och lämnat banan. Det såg nästan ut som att de ville in på gruset igen. Det var hunger efter mer tennis i deras ögon. Det gjorde mig glad och förflyttade mig hastigt tillbaka i tiden då jag själv var liten. Jag minns det så väl. Man ville spela mer, man blev aldrig nöjd, man ville bara ligga nere vid baslinjen och glida från hörn till och hörn och klippa till den där gula, runda saken. Det var lycka.
Dagen där på var det dags igen. Ny träning. Ny linda på någons racket och vet ni vad? Tjejen som glömt sina skor dagen före glömde dem igen och tvingades att spela med samma låneskor även under tisdagen. Och det gjorde lika ont denna gång.
Nu ser vi fram mot en härlig vårsäsong med mycket träning och många matcher. Och vi kanske ses i något sammanhang som har med tennis att göra i vår eller i sommar? Tennis alltså. Vilken idrott!
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Trevlig läsning. Men vad är det vi inte förstår inom Svensk Tennis?
Varför nöjer vi oss med att (inte) vara klara med banorna i början av maj, om ens det. Inte ens i södra Sverige.
Ryktet säger att Malmö inte hade några grusbanor klara i fredags…? Varför saknas ambitionerna?
Och hur kan vi ge bort hela september? Då bör RM och Junior-SM spelas och självklart bör då, som ngn föreslog, sanktionsperioden flyttas fram till 1/10.