Tour Notes ny Magnus Norman: Post Australian Open – Pre Montpellier!

Hej på Er igen,

Söndag morgon 05:55 och jag har loggat in på Arlanda för avresa mot Montpellier ATP250. Det hade varit oerhört skönt att ligga kvar i sängen och ha en mysig söndag med familj och vänner men har man valt det här yrket finns det inga helger. Man jobbar helt enkelt när det krävs att man ska jobba. Fakiren till Montpellier med byte i Paris är det som gäller för träning ikväll några timmar på Centercourten där med Mpetshi Perricard (som Stan också spelar dubbel ihop med i Montpellier). 

Jag har ganska ofta dåligt samvete mot många olika håll för att jag drar iväg. Mina vänner, min fru och såklart mina barn. Jag har haft några underbara dagar efter Australien (trots att en av tjejerna varit sjuk) med mina barn och familj och det känns verkligen i magen när jag lämnade dem hos deras mamma i går kväll. Så tacksam att jag har vänner som fattar mitt jobb och som vet att jag har svårt att tacka ja till olika saker för att jag inte riktigt vet. Jag vet inte hur många gånger jag svarat ”jag vet inte om jag är hemma” på frågan om jag kan boka in saker. Så tacksam för deras tålamod och för att de ibland ”håller en plats” för mig om jag skulle komma hem. 

Ibland har jag också dåligt samvete mot mina kollegor och spelare på Good to Great för att jag inte är på akademin HELA tiden jag är hemma. Den här gången var jag hemma 5 dagar. Jag har haft en sjuk dotter hemma som jag såklart vill vara hos. Jag skulle till tandläkaren, skulle fixa nytt pass, skulle ha en rörmokare hemma som skulle komma mellan 12-16?? Mm.. det vill säga LIVET ska hinnas med på fem dagar samtidigt som jag också vill träffa och se ALLA våra spelare och kanske hälsa på våra gästspelare. Det funkar ju såklart inte och det ligger hos mig men mitt dåliga samvete sitter hela tiden på min axel. Det är lite jobbigt och något jag måste lära mig bli bättre på.

På tal om akademin så är min roll och titel Technical director och sen är jag personligen involverad väldigt mycket på daglig basis med Josephine Silfverschiöld (sedan 4-5 månader tillbaka) och Grace Bernstein (sedan 4 år). Jag kör morgonpass med Josephine innan skolan när det passar och är också med på akademipass med Josephine och GTG-tränaren András Szabo. Jag är ansvarig för Josephine vilket också betyder att jag har hand om hennes utvecklingsplan. Jag är som sagt också personligen involverad i Grace Bernstein sedan fyra år. Under de första tre åren körde jag morgonpass med Grace innan skolan och även på eftermiddagar (som jag nu gör med Josephine). Nu har Luca Marchiori tagit över den rollen och spenderar mycket tid på banan med henne. Men så fort jag är hemma vill jag se hur det ser ut och jag vill vara med så ofta jag kan.

Jag kan skriva hur mycket som helst om hur vi försöker jobba med våra spelare men det är inte syftet med den här serien av texter för Baslinjen. Tillbaks till mitt år med Stan så måste jag börja med att summera vår månad i Australien. Det blev 27 dagars arbete. Hade någon sagt till mig innan att vi skulle nå final i United Cup och sen få WC OCH vinna två matcher i Melbourne så hade jag signat av på det innan avresan. Vilken KANONstart på året måste jag säga! Från vårt första pass i Perth i nästintill storm så var det kvalitet rakt igenom till sista bollen mot Taylor Fritz. Vem kommer ihåg sista backhandcrossen från Stan mot Fritz? För er som är nördar, som jag, så kan jag berätta att det backhandcrossen uppmättes till 158 km/timmen!!  Stödet från läktarna i Melbourne  var helt magiskt och atmosfären var enorm. När han slår in matchbollen i andra rundan efter 4,5timme så kom tårarna. Han förlorade så många jämna matcher 2025 så att få se honom spela bra och VINNA en sån match var han verkligen värd. Allt jobb som gjordes i slutet av 2025 samt under försäsongen gav resultat. Det är den 19 år yngre motståndaren som får kramp i slutet av matchen. Det är inte vi som vacklar. 

Direkt efter en sån match så börjar uppladdning inför nästa match. Intag av näring. Isbad, behandling och sova. Dagen efter den matchen spelade vi inte tennis utan vi kör aktiv recovery med lite lätt löpning och aktivering av kroppen i gymet sen intag av näring och isbad samt behandling igen. Detta är vad vårt jobb som tränare handlar om i det stora perspektivet känner jag. Förberedelser, förberedelser och mer förberedelser. Är det inte förberedelser inför matcher så är det förberedelse för träning. Planering, genomförande och återhämtning inför nästa pass eller nästa match. Det är finjusteringar och en ständig jakt på att förbättra. Jag personligen gillar att ha lite mer långsiktiga saker att jobba mot som kan fungera som ”referenser” men att sedan vara väldigt mycket ”här och nu” för det händer ständigt saker som gör att vi måste kasta om. En lite mer långsiktig ”referens” kan exempelvis vara att ”år 2028 ska vi spela junior Grand Slam” eller ”under 2026 ska vi förbättra vår court position från X till Y”. Under året eller efter året kan jag sedan checka av hur det gått eller hur vi ligger till med det mer långsiktiga som vi bestämde. Ligger vi i fas eller behöver vi göra något annat? Ligger vi kanske före det vi hade satt upp som mål? Behöver vi justera och kanske höja ribban? Det är det mer långsiktiga. Det kortsiktiga är mer vad som hände förra matchen eller förra tävlingen. Hur kan vi jobba med det som funkade och inte funkade. Summera. Planera och förbereda nästa pass. Genomföra och jobba på detaljer. Har ni inte rankingmål då eller tävlingar som vi ska vinna kanske ni undrar? Nej, jag har aldrig gillat att fokusera på rankingen. På att ”vinna en Grand Slam” osv. Det brukar sköta sig av sig själv om vi förbereder oss tillräckligt bra! Fokusera på processen är mitt råd. Det andra händer automatiskt. Jag har försökt implementera det med alla spelare jag jobbar med och det skapar ett lugn både för mig och för spelarna. Jag gillar att har en väldigt förenklad utvecklingsplan som jag går igenom var tredje månad med spelarna jag är involverad med. Det är ett dokument som jag gemensamt med spelaren skriver för hand. Jag är nog lite gammalmodig men jag vill inte underskatta kraften i att skriva för hand. Jag tycker att det ger en dimension extra kring det vi vill jobba med. Vi skriver ner våra mål med penna och papper. Vi lägger det i hyllan och sen går vi till banan och jobbar. Nån månad senare tar vi fram det igen och tittar på. Vi utvärderar det vi hade som mål, vi skriver nya arbetsmål och sen går vi ut och jobbar igen. Hela tiden har jag/vi de mer långsiktiga ”referenserna” som framförallt jag som tränare går tillbaks och stämmer av med jämna mellanrum. Många gånger kan jag uppleva att vi (kanske framförallt föräldrar och människor runt spelaren) kanske tycker att det går ”långsamt” men när jag går tillbaks till vart vi sa att vi ville vara så kan jag se att vi faktiskt går ”snabbare” fram än vad vi sagt eller att vi i alla fall är på den nivån vi ville vara på vid just den här tidpunkten. Det vi inte vill är att stressa i det här yrket! Saker måste få ta tid. Och det måste finnas en ömsesidig respekt och tro på det som görs från alla inblandade.

Tillbaks till  Melbourne så är det fantastiskt att Stan orkar återhämta sig och stå upp mot Fritz 2 dagar senare som 40-åring! Det bådar gott inför resten av året! Att det inte riktigt räcker hela vägen är såklart synd då jag känner att Stan hittar ett sätt att vinna bollduellerna på. Han får lite känning av en gammal svaghet  i slutet av andra set, vilket gör att han inte riktigt kan pusha som han vill i rörelse, men han gör allt han kan hela vägen. Efter matchen hade tävlingen förberett en ceremoni för honom och gjort en otroligt känslosam film som spelas upp inför alla. Magiska ögonblick från alla år han varit i Australien Open. Från hans enorma match mot Djokovic 2013  (som jag satt hemma och tittade på för vi hade börjat snacka om att jag skulle åka till Schweiz nån vecka senare och göra en träningsvecka med honom) till hans vinst 2014 och efterföljande semifinal i 5 set någott år senare mot Federer. Det har varit enorma matcher i Australien och mina minnen är oändliga från Melbourne.

Efter tävlingen åkte jag hem dagen efter och nu några dagar senare sitter jag på flyget igen som sagt. Vi tog beslutet i torsdags att vi kan spela i Montpellier. Känningen han fick mot Fritz känns bättre och han testade med dubbla fyspass med Pierre (fystränare) under onsdagen. Nu ser vi fram emot ett block med Montpellier ATP250 och Rotterdam ATP500. Jag kommer att vara med i Montpellier sen spelar han Rotterdam ensam och jag åker hem och jobbar med Josephine och förhoppningsvis nåt pass med Luca och Grace också. Tanken är sen att spela Dubai ATP500 som nästa tävling efter Rotterdam där jag följer med också. Han har inte spelat jättemycket tennis sedan matchen mot Fritz men vi kommer att träna ikväll ett par timmar och i morgon måndag kommer vi träna och spela dubbel som det ser ut, innan vi spelar singel på tisdag mot Medjedovic. En väldigt tuff spelare som spelar aggressivt från båda sidor och är väldigt tuff inomhus. Det krävs att vi är på hugget både fysisk och redo mentalt. Men att spela i Frankrike brukar innebära ett massivt stöd på läktaren för Stan igen och det lär nog inte bli sämre i år under vår sista säsong. Det kan nog tända och inspirera. 

Ser väldigt mycket fram emot att tävla igen!