För två veckor sedan representerade tre unga svenskor – Benedicte Lindorff, Mila Berta och Josephine Silfverschiöld – Sverige i Summer Cups, Europamästerskapets lagspel för 12-åringar. Med som ledare var före detta världsstjärnan Åsa Svensson, som fick en tydlig inblick i hur professionell och tuff den internationella tennisvärlden har blivit för de allra yngsta – och varför det är viktigare än någonsin att guida dem rätt.
Av: Linus Eriksson
När Åsa Svensson, före detta världsspelare själv rankad 28 i världen, satte sig på planet till Rumänien med tre unga svenska talanger visste hon att det skulle bli mer än bara en vanlig tävling. Förra året var första gången på länge Sverige deltog i 12-årsklassen av Summer Cups – och för Benedicte Lindorff, Mila Berta och Josephine Silfverschiöld var det här första gången de gjorde en längre resa utan sina föräldrar.
”Det var en stor grej bara det,” säger Åsa. ”Även om alla flickorna har spelat mycket internationellt och har stor erfarenhet av det var det mycket förberedelser med allt runtomkring inför den här resan.”
För Åsas del var det här första gången hon var ledare för ett svenskt juniorlandslag, så även om hon är världsvan med spel i världens alla hörn var det här en form av debut även för henne.
Resan till Craiova i Rumänien var lång och krävande. Tolv timmars resande blev det från Arlanda till en liten stad på den rumänska landsbygden, där 40 graders hetta, snustorra banor och en anläggning med knappa resurser väntade. Men trots tuffa förhållanden stod de svenska spelarna stadigt.
– Vi var extremt förberedda, och tjejerna imponerade på mig. De tog ansvar, höll humöret uppe och anpassade sig efter förutsättningarna på ett imponerande sätt, säger Åsa.
Åsa valde att ha inte ha någon samlingsdag för laget i Sverige före avresan, utan prioriterade att komma ner till Rumänien för att förbereda sig i god tid där. Det svenska teamet var först av alla lagen på plats vilket de hade nytta av när tävlingen drog igång. Torra, ovattnade banor, höga studsar och matcher mitt på dagen i över 40 graders värme väntade. Att åka tidigt var därför ett krav från Åsas sida, vilket visade sig bli ett genidrag. Finlands landslag till exempel, som också har duktiga spelare, anlände dagen före och vann inte en match.
– Ska man vara med får man göra det ordentligt, tycker jag. Vi kom till en klubb med fem banor, knappt omklädningsrum, ingen restaurang och ingen is att tillgå för spelarna. Även om det här var en tävling för landslag fick vi leta lunchställen och så vidare själva. Men, återigen vill jag verkligen lyfta fram hur bra tjejerna hanterade situationen. De var väldigt okomplicerade med mat, sömn och sådana saker, trots att det som sagt var första gången de var iväg en längre tid utan föräldrar som hjälper till.
För Åsas innebar resan en reality check över hur mycket 12-årstennisen har förändrats sedan hon själv var i den åldern.
– Det här är en riktig miniproffstour. Barnen får fantastiska inbjudningar, åker på läger och tävlingar över hela världen och lirkas tidigt in i den kommersiella tävlingsstrukturen. När jag växte upp såg det inte alls ut så här. På gott och ont har det blivit mycket mer professionellt – och vi som ledare måste vara beredda att guida dem så att de inte bränns ut, säger hon med eftertryck.
Hon är tydlig med att det är en balansgång.
– Barn är fortfarande barn. Vi måste skapa miljöer där de får utmanas, men också skyddas från att det blir för mycket för tidigt. Jag var med under tiderna med Jelena Dokic och Jennifer Capriati har sett vad som kan hända när det går fel. Det har tillkommit diverse regler av en anledning och vi behöver ta det på allvar. Ledarna runt omkring barnen blir därför så oerhört viktiga för att guida dem och se till att vi jobbar med de yngre i utbildningssyfte och skapar trygga och utvecklande miljöer för dem.
Åsa fortsätter:
– 12-åringarna har möjligheter till festivaler och agenter och hej och hå. Barnen lever här och nu, men vi som ledare måste ha ett bredare perspektiv och tänka på vad som är bäst för dem i längden.
Som sig bör på Summer Cups (EM) var det tufft motstånd som gällde för det svenska laget. Alla de svenska spelarna hade redan spelat 50-60 singelmatcher under det här året och stod med sin matchvana i bagaget sig väl i den internationella konkurrensen.
– Våra tjejer håller hög nivå och har alla tränare som gjort ett fantastiskt jobb med dem. De har en bra balans mellan tävling hemma och internationellt spel – det gör dem starka i tuffa situationer.
På frågan vad hon såg hos de spelarna som stack ut i tävlingen kommer svaret blixtsnabbt:
– Det är stor skillnad i hur långt tjejerna har kommit i puberteten i de här åldrarna. Vissa av dem såg ut som mig, det vill säga som en vuxen person redan nu. De kunde utnyttja sin fysik plus spelade väldigt moget på grus, med höjd och toppspinn. Rumänien och Kroatien, länderna som gick vidare till slutspelet, lever på grusbanorna året runt. Rumänien gick inte vidare under Winter Cups inomhus men vet mer än väl hur man spelar på grus. Vi behöver inse att de miljöerna formar spelare på ett sätt som vi i Sverige måste förhålla oss till. Men med det sagt – man ska givetvis inte dra för stora växlar under 12 för alla barnen utvecklas i så olika takt fysiskt.
Även om man bortser från den fysiska mognaden och att det skiljer i antalet timmar grustennis mellan olika nationer, så är faktumet att många duktiga spelare har kommit långt i det taktiska kunnandet och i valen av slag på grus. Reflektionen blir att de tränar mycket i öppna spelmoment och situationer.
– Jag tror de tränar mycket i spel med varandra och inte så mycket ”drills” och ”fasta” situationer. Jag tror också det ibland finns en risk när det gäller tjejer på träning att en slår så hårt att kompisen inte kan ta den, så den andra blir sur men tjejen som har slagit hårt tycker man ska få så hårt som man brukar, vilket leder till att det inte blir något spel, varpå tränaren tar fram korgen och så är alla nöjda.
Åsa pekar gärnapå några saker till som hon gärna förmedlar hem till Sverige att vi behöver jobba på. Bland annat dubbel och lagspel.
– Många länder är mer skolade i konstformen att spela som ett lag. Hur man tänker över tid, hur man nyttjar att man är ett lag och varför man spelar i lag. Skapa förståelse för att man i vissa matcher kanske får spela singel, andra dubbel och ibland även sitta på bänken. Jag tror också vi kan förbättra hur vi tränar dubbel i vårt 12-årsprogram och vilka kombinationer man kan använda sig av i dubbelspel.
Åsa som kapten valde att ta ut det svenska lagets singelspelordning baserat på resultaten i Båstadtennis Corem Open, eftersom det inte finns någon internationell ranking i de här åldrarna.
På vintern spelas även Winter Cups för U12, men Sverige har hittills enbart valt att enbart vara med i Summer Cups. Svenska Tennisförbundets sportchef Simon Aspelin ser framför sig hur Sverige inom kort även skickar lag till Winter Cups.
”Till hösten gör vi en utvärdering av samtliga Summer Cups och Winter Cups under året och lägger därefter en plan för nästa år,” säger Aspelin. ”Jag tror vi är eniga om att Summer Cups för 12-åringarna de senaste två åren har vart väldigt bra för oss att vara med i, så det är möjligt att vi väljer att vara med i Winter Cups nästa år.”
En fördel om man framöver väljer att delta även i Winter Cups vore att fler spelare potentiellt skulle kunna få chansen att ta del av den internationella miljön.
– Då hade man kunnat involvera fler spelare i uttagningarna. Det krävs en enorm eftertanke när man jobbar med U12 och lägger upp ett årshjul för dem. Jag tror en sådan här vecka är väldigt lärorik för de här spelarna. Att bli coachade på banan, möta spelare från andra förbund och förstå hur allt fungerar är ovärderligt. Även för mig som får knyta kontakter med andra ledare. För vissa spelare räcker det att tävla i Sverige, men de som dominerar i sin åldersklass behöver större utmaningar för att utvecklas.
Åsa utvecklar vidare vad hon menar:
– Silfverschiöld och Berta är födda 2014 och ett år unga i den här klassen. Lindorff är född 2013 och har bott i Spanien tidigare men även tävlat mycket i Sverige på alla olika nivåer och tagit sig starkt det sista året. Man behöver inte resa utomlands och spela bara för att, men de som vinner väldigt mycket i Sverige behöver utmanas. För 90% av spelarna i 12-årsåldern räcker det att spela i Sverige, men tillhör man en kategori som knappt förlorar mot någon i sin egen ålder, som Berta och Silfverschiöld gör, då behöver man utmanas utomlands mot jämnåriga spelare. Men man ska även tävla i Sverige – du kan alltid träna på en massa olika moment i matchsituation och utveckla spelet.
Åsa har själv varit en del av den hårda proffsvärlden och vet vad som krävs för att lyckas – men också vilka risker som finns.
– Jag har sett både framgångar och baksidor under min karriär. Det gör att jag känner ett ansvar av att inte bara utveckla spelarna på banan utan också skydda dem från den värsta pressen. Vi måste tänka långsiktigt – föräldrar, tränare och förbund tillsammans.
Den kommande spelarutvecklingsplanen blir viktig för hur vi tar nästa steg.
– Våra tjejer visade den här veckan att vi står oss bra. Det är en tuff miljö därute med domslut och både höga toppar och djupa dalar i allas humör. Vårt lag fick otroligt mycket beröm av andra coacher för vårt uppträdande och professionella attityd. Hur tjejerna höll sig coola i olika situationer och alltid visade respekt. Det var kul att se och höra!
Nu väntar ett utvärderingsarbete med förbundet och reflektioner. Hon kommer också ta kontakt med spelarnas tränare och föräldrar, vilket hon ser som en viktig del för att skapa den trygga miljön hon anser vara så viktig – framförallt när föräldrarna skickade iväg barnen nio nätter själva för första gången.
– Därefter återstår att se vad tränarna gör med det jag förmedlar hem att jag sett.
När Åsa själv var aktiv spelare var en av hennes styrkor just att vara stark i tuffa miljöer. Där andra tyckte det blev jobbigt var hon anpassningsbar. När det saknades AC på rummet och maten var långt ifrån perfekt och andra vek ner sig var Åsa som starkast.
– Jag tror vi måste förstå att det är annorlunda idag än för 30 år sedan och behöver sätta oss in i hur det ser ut därute med ekorrhjulet som startar tidigt. Nationellt har de flesta länder en ranking och nationella mästerskap för 12-åringar. De har de sakerna på plats. Man har en verksamhet för 12-åringar under kontrollerade former och följer som förbund upp det.
Åsa berättar hur de unga spelarna har setts på tävlingar innan och frågar varandra vad de ska spela härnäst.
– Tycka vad man tycka vill, men det här är de här barnens verklighet och vi behöver hjälpas åt att prata om det och reflektera. Många miljöer i Sverige har bra verksamheter för de yngsta – att guida spelarna rätt i alla de här valen som kommer mot dem blir otroligt viktigt för framtiden. Om vi kan kombinera den erfarenheten många ledare i Sverige har med trygga utvecklingsmiljöer för spelarna och rätt stöd, då har vi alla möjligheter att bygga en riktigt stark framtid, avslutar Åsa.
HÖR NÄR ÅSA SVENSSON GÄSTADE PODDEN TVÅ GÅNGER OM:
