GÄSTSKRIBENT. Det är visst något speciellt med Roland Garros. Kanske är det de röda gruset, doften av alla cigarettrökande fransoser eller känslan av att alla i Paris vet exakt hur man uttalar “Gaël Monfils”, och kommer döma dig om du inte gör det. Samt att man med jämna mellanrum på läktarna hör “barapapapa – allezzzz”. Men framförallt: det är ett perfekt kaos av tennis i världsklass och en krampaktig anläggning där man får stångas och armbåga sig fram för att ens ha en chans.
Alex Theodoridis är grundare av Tennisportalen och motionsspelare med fina meriter från KM i Järfälla
Vi blickar tillbaka till Franska Öppna 2019. Jag var där som ackrediterad journalist för Tennisportalens räkning. En hedersfull titel som i praktiken innebär att du dricker kopiösa mängder gratiskaffe, smyger runt som en ninja i olika intervjurum och ibland råkar säga “hej” till en och annan legendar inne i mediarestaurangen.
Det började, som så ofta när man reser i sista minuten, med en bokning via Booking.com. Hotellet klingade ändå rätt trevligt: Appart’City Confort Paris Vélizy. Två stjärnor. 10 nätter och prislappen landade på 625 kronor per natt? Taget! Det ska inte andas lyx när man reser solo och knappt kommer tillbringa tid på hotellrummet.
Rummet var precis så deprimerande som Tripadvisor varnat för, så hyfsat förberedd var jag ändå. Fläckiga mattor, damm i hörnen och ett badrum som såg ut att ha överlevt en mindre revolution. Duschen? Den lät som ett vildsvin som blivit instängt i ett ventilationssystem. Men vad gjorde det? Jag hade ett presspass runt halsen och Roland Garros att se fram emot.
Att Sverige hade tre spelare i huvudtävlingen av Franska Öppna 2019 var i sig en glädjande överraskning. En debuterande Mikael Ymer i en GS-huvudtävling, ackompanjerad av Rebecca Peterson, Johanna Larsson och Robert Lindstedt. När juniortävlingen drog igång på fredagen hade vi också tre spelare som skulle representera den blågula fanan: Caijsa Hennemann, Gustaf Ström och Kevin Chahoud. Det var första gången sedan Australian Open 2013 som Sverige hade tre spelare i en junior slam. Stort!
Vi börjar med Caijsa, vårt svenska svar på Peter Polansky? Nja, den liknelsen haltar nog lite men för er som kan er Peter Polansky-trivia vet att kanadicken mest är känd för sina otaliga lucky loser-platser i diverse Grand Slams. Således förstår ni nog hur Caijsa hittade in i huvudtävlingen här och vilken saga det skulle bli då Caijsa nådde kvartsfinal.
”Jag menar, jag gick nästan till semifinal och vinner nästan mot de bästa juniorerna i världen. Det har fått mig att inse att visst, skillnaden är stor men det är ändå så små marginaler som gör det”, sa Caijsa efter succén.
Kevin Chahoud då? Hans Grand Slam-debut blev kortvarig. Brandon Nakashima, ja, ni har säkert hört namnet, visade sig vara både ett och två nummer för stort och Kevin föll i raka set. 6-1, 6-2.
“Man känner sig som ett proffs här. Jag har sett Nadal, Djokovic och Federer i omklädningsrummet. Men selfies? Nej, det vore stelt.”, kommenterade Kevin Chahoud i ett av tävlingens mindre intervjurum.
Gustaf Ström, också han debutant i Grand Slam-sammanhang, fick det tufft. En nyligen opererad tå hade hållit honom från att träna ordentligt – och när han klev in på bana 5 mot Dali Blanch blev det brutalt. 6–0, 6–1. En tuff lärdom, men Gustaf tog det med ro.
“Jag gick kanske in med fel inställning… och jag borde spelat mer säkert. Men jag lärde mig mycket.”
Det som däremot stal showen? Gustaf sågs slurpa i sig en Pepsi under sin dubbelmatch. I ett ögonblick blev han både en viral snackis och en potentiell sponsorambassadör. Var det en PR-kupp? Nej då.
“Det fanns ingen energidryck. Pepsi var det enda med socker i dryckesboxen”, kommenterade han lugnt och avskrev alla eventuella spekulationer.
***
Omtalad på serbisk blogg – check
Ett sidospår här men en serbisk journalist vid namn Zoran som jag delade skrivbord med i pressrummet var oerhört sympatisk och trevlig. Vi snackade Partizan, Bojan Djordjic och PAOK. Inget som hör till ovanligheterna direkt när två kollegor sinsemellan pratar om olika trevligheter. Men. Denna Zoran ville annat då hela samtalet publicerades på en någorlunda obskyr serbisk tennisblogg. Jag blev lokal kändis i Belgrad över en espresso i ett halvdassigt temporärt pressrum. Trevligt!
***
Det sägs att man i efterhand ofta vet vilka matcher som var historiska. Men i stunden? Där står man med sitt lilla val.
Och jag valde fel. Eller rätt. Eller… något däremellan.
Jag stod vid Suzanne Lenglen, redo att följa starten på Stefanos Tsitsipas vs Stan Wawrinka – en på förhand given popcornmatch som också skulle visad sig bli en fem timmar och nio minuter lång klassiker. En episk batalj. 7-6, 5-7, 6-4, 3-6, 8-6. Stan The Man med vinsten.
Men vad gjorde jag?
Jag lämnade. Gick. Smög därifrån med viss beslutsångest för att se Kevin Chahoud spela juniordubbel på bana 7. Ja, du läste rätt. Jag lämnade världstennisens absoluta toppskikt för att se en svensk junior, nyligen ankommen till Paris från Höllvikens Sommartourtävling, försöka spela sig vidare i dubbel tillsammans med algeriern Youcef Rihane.
Det visade sig, i efterhand, vara ett oväntat drama även där.
Från 3–8 och 7–9 i supertiebreak till seger med 12–10. En comeback värdig Hollywood (eller i alla fall en minidokumentär på Tennisportalen). Det var vilt, svängigt och högljutt, inte minst eftersom matchen spelades just bredvid Suzanne Lenglen och Tsitsipas vs Wawrinka, vilket gjorde ljudkulissen till något mellan en fotbollsmatch och en ravefest. Men Chahoud levererade.
Och visst, jag missade Tsitsipas vs Wawrinka. Det sved. Svider än. Men jag fick istället se Kevin Chahouds dubbelrevansch. Om jag grämer mig forfarande? Svar ja.
***
Om man någonsin får för sig att journalistik under ett Grand Slam är ett glamourjobb, ja, då har man inte fel direkt. Visst, det serveras inte ostron, gåslever, escargot och andra trevligheter för pressfolket men kvalitén på maten var hög och alternativen många. För undertecknad handlade det också om att vara strategisk i sina olika matval. 11 euro per dag hade man på brickan att äta för och här gällde det också att vara effektiv då man gärna inte ville missa en Benoit Paire slå sönder sitt racket i bitar på bana 7.
Varje dag började likadant: en nervös vandring in till restaurangen, följt av en snabb scanning av vad dagens trio av kött, fisk och fågel bestod av. Jag rörde mig oftast direkt mot kötthörnan.Den gjorde förvisso jobbet men som en sann köttfantast kan jag såhär i efterhand rapportera om att bitarna inte var något utöver det vanliga. Ungefär lika spännande som en presskonferens med Pablo Carreno Busta. Lite så.
Vad som däremot alltid räddade lunchen var efterrätterna. Här var fransmännen i sitt esse. Crème brûlée, chokladmousse, små frukttårtor och ibland melon- eller ananasbitar som fick ögonen att tåras av tacksamhet. De dagar någon svensk vann? Då unnade man sig. Den dagen man gick miste om femsettaren mellan Tsitsipas/Wawrinka för att istället se Chahoud/Rihane? Då behövdes det. Det ska gudarna veta. Hur servicen var från övrig personal? Charmigt fransk. Tolka det hur ni vill.
***
Det är klart man såhär sex år senare kan spinna vidare på Mikael Ymers Grand Slam-debut och en första inkasserad vinst någonsin på denna scen, Rebecca Petersons övertygande seger mot damtourens Kyrgios, Putintseva, eller Johanna Larssons otroliga run i dubbeln (semifinal). Och Lindstedt/Fucsovics fullkomligt hädiska insats mot Demoliner/Sharan, ett dubbelpar ni säkert aldrig hört talas om och ingen kan klandra er för det. Men. Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess och jag börjar känna mig färdig här i mitt skrivande.
Roland Garros 2019 var en annan tid. Vi pratar pre-pandemi, pre-Padel-boom, pre-munskydd och pre förbundets Game Change 2030-satsning. Så vi lämnar det därhän.
Tack Linus för att jag fick gå längs minnenas allé(z). Det har varit ett sant nöje.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
HÖR NÄR ALEX THEODORIDIS GÄSTADE PODDEN:
