11 december, 2024

Collegetennis, en väg att gå? Del 8: Hur ställer sig svenska tennisverksamheter till collegetennis?

Redaktion

Hur ställer sig svenska tennisklubbar och akademier till collegetennis? Rekommenderar man det alternativet för sina spelare som börjar närma sig slutet på gymnasieåren? I del 8 av serien ”Collegetennis, en väg att gå?” har vi pratat med  fem svenska tennismiljöer och frågat om deras bild av college.

Jonas Wallgård, Fair Play TK

Wallgård testade att spela som proffs efter gymnasiet men utan större framgång. Pernfors, som var från Höllviken likt Wallgård, hade åkt över till USA och hälsade hem att det var det bästa han gjort, varpå Wallgård gjorde detsamma ochspelade ett år på ett junior college i Los Angeles för att därefter flytta över till University of Southern California där han gick tre år och fick en utbildning i communication.Idag är han tränare i Fair Play TK.

– Jag hade en pappa som var bestämd med att jag inte skulle åka dit det fanns andra svenskar för att lära mig språket på bästa sätt. Efter min examen gifte jag mig med en amerikanska, tänkte att jag skulle bli collegecoach och flyttade till Des Moines i Iowa och coachade på Drake University i fyra år. Men jag tröttnade och kände att det var roligare både utvecklingsmässigt och ekonomiskt att köra med juniorer istället. Det slutade med att jag bodde i USA i 35 år innan jag 2018 flyttade tillbaka till Sverige och jobbat på Fair Play sen dess.

Rekommenderar du college idag?

– College är så stort, det är svårt att förklara. Det finns hur många divisioner, skolor och nivåer som helt. Jag tror collegevägen är en väldigt bra väg att gå, även för de som är bäst i Sverige. I Sverige säger folk ibland att det är ett alternativ B – det håller jag inte med om.

Hur bra ska man ara för att gå proffs direkt?

– Så bra att du vinner futures eller challengers. Sam Querrey växte upp i området där jag jobbade på klubb i USA. Han var väldigt duktig och hade signat med ett universitet men hade en otroligt bra sommar före han skulle börja. I augusti tog han beslutet att inte gå på college. Hade han inte spelat så bra den sommaren hade han garanterat börjat på college och gått där åtminstone något år. Problemet är att när spelare börjar på college och har den akademiska sidan som prioritet ett, för då kommer tennisen i andra hand. Det ska vara tvärtom, att skolan blir en bonus men tennisen nummer ett. Då kan college vara en motivation under gymnasieåren i Sverige. Fem av sex spelare från oss i Fair Play som gick ut skolan förra året är på college nu.

Rekommenderar Fair Play TK college till era spelare?

– Vi pratar mycket med spelarna om det, lite beroende på var de ligger i sin utveckling. Jag skulle säga att vi tränare är ganska eniga i college som väg. Kanske att jag är lite starkare i min tro än övriga. Det finns definitivt tränare som känner att det är en plan B, men det hänger mycket på vilken spelare det gäller. Vi har en spelare här som är etta eller tvåa i Sverige ett år ung, med henne pratar vi inte om college. Man får också ganska snabbt en känsla om spelarens åsikter och tankar om det och i min värld är det ingen skillnad i hur du bör träna under gymnasieåren om du ska satsa som proffs eller gå college.

Lukas Larsson, Ystad TK

Larsson flyttade direkt efter studenten 2008 till University of West Florida. Han spelade där i 3,5 år före han gjorde en transfer till Vanguard University i södra Kalifornien. Idag är han tränare i Ystad Tennisklubb.

– Jag tror jag lyckades komma till två riktigt bra ställen, för jag trivdes bra på båda, på olika sätt. Den första skolan låg i den mer konservativa delen av landet där det mest fanns truckar, ”waffle houses”, kyrkor och fina stränder, men inte så mycket mer. Den andra var en kristen privatskola 45 minuter söder om Los Angeles. Det var en väldigt speciell upplevelse med en del åtaganden till skolan som jag inte var van vid sedan tidigare. Men vi bodde fint vid stranden i Newport Beach och tennislaget var de man kom närmst inpå. Det var roliga år i USA som skilde sig åt – den första delen var rolig på campus och för att det var en stor skola, den andra var skoj för vi körde mycket mellan Anaheim och kollade hockey, vi såg tennis på UCLA och hände i Santa Barbara.

Varför gjorde du en transfer till en ny skola efter 3,5 år?

– Det ar tuff konkurrens i laget på den första skolan. Jag gjorde en dålig försäsong, det kom in en del hungriga spelare och jag förlorade pengar på mitt stipendium. Samtidigt fick jag ett erbjudande och bra kontakt med coachen på den andra skolan där jag kunde få en tryggare plats i laget, ett bättre scholarship och chansen att uppleva Kalifornien. I mitt fall var det många delar som spelade in.

Är du nöjd med din tid i USA?

– Jag trivdes inte på college det första halvåret. Jag har förträngt det men mamma berättade det för mig för ett tag sedan när vi pratade om de åren. Det var tur jag inte hoppade av då, för de åren har givit mig vänner i hela världen och mycket glädje i livet.

Rekommenderar Ystad Tennisklubb college för era spelare?

– Vi har precis kommit in i en fas där vi börjat diskutera i de här banorna eftersom vi haft ett glapp i åldrarna bland våra juniorer. Nu börjar en del komma upp i åldrar där det börjar bli aktuellt att sätta mål framåt. Där tror jag vi som första mål har att bli så bra som möjligt och sikta stort, men vi har börjat prata om college med några spelare som ett bra alternativ och är positivt inställda till det. Jag tror inte det är någon nackdel att vara 23-24 när du börjar din satsning på touren. Visst, alla drömmar om att göra en Holger Rune och vara världsetta som junior vid 16-17 och slå igenom som senior 1-2 år senare, men det är få förunnat, framförallt för de som mognar lite senare.

Du blev själv aldrig proffs, men du är nöjd med ditt beslut att gå på college?

– Jag tror verkligen det var rätt beslut för mig. Jag har aldrig varit så taggad på tennis som jag var när mina år i USA var över och aldrig spelat bättre.

Kristoffer Lastra, Solna Tennisklubb

Kristoffer Lastra är klubbchef i Solna Tennisklubb, en förening som varit en av dominanterna i den svenska Elitserien för herrar de senaste åren. Han har själv ingen egen erfarenhet av spel i USA.

– Jag la ner min egen tennissatsning efter tvåan på gymnasiet. I efterhand ångrar jag att jag inte gnuggade på lite till, men saknade motivationen för det då.

Vad har du för uppfattning om college idag

– Att det är ett jättebra sätt att kombinera tennisen med skola för de som tycker tennis är kul och vill fortsätta spela för skoj skull eller som är ambitiösa och vill ge tennisen en ordentlig chans i några år till. Du växer garanterat som människa av att flytta till USA.

Vad har du för positiva respektive negativa bilder av college?

– Det finns en del som åkt över men omgående kommit hem igen, som inte känt att det varit deras grej. Det är nog mycket tuffare där borta, en liten annan grej än här hemma. Här gullar man mera. Där kan det vara mer coachens väg som gäller. Du kan inte skippa fysen och säga ”jag körde lite själv på morgonen”. Men det är bra att det ställs krav, och dessutom när du ofta får så mycket betalt för dig. Egentligen kan jag inte peka på något negativt alls, vad jag vet.

Rekommenderar ni college för era spelare i Solna?

– Ja, det gör vi. Vi hjälper inte spelarna aktivt att söka skolor, det lasset får de dra själva och jag har inga personliga kontakter med några coacher eller skolor där borta. Vi har haft ett gäng äldre spelare hos oss som bytt klubb här i Stockholm i samma veva som college börjat bli aktuellt, men haft bland annat Hannibal Borg hos oss som flyttade till Philadelphia, Theodora Kraljevic till Chicago och Anna Gymnander som åkte till Charleston.

Vad tänker du om problemet som uppstår i svensk tennis när alla äldre spelare väljer att flytta till USA och nivån på sparring och svenska tävlingar går ner?

– Jadu, hur löser vi den luckan? ”Fem snabba med Lastra…”. Nej, jag inte något bra svar på det just nu.

Martin Stigh, Påvelunds TBK

Stigh är idag klubbchef i Påvelunds TBK, en klubb som ligger i framkant i Göteborg vad gäller spelarutveckling och tävlingstennis. Inför hösten startade klubben upp en ny akademigren i klubben, PTBK Academy. Stigh spelade själv collegetennis på Northwestern University i Chicago dit han flyttade direkt efter studenten i Sverige.

– Tyvärr fick jag problem med knäna så tennissatsningen i USA blev inte som jag hoppats på. Jag läste klart min utbildning på tre år istället för fyra eftersom jag inte kunde spela tennis alls. Erfarenhetsmässigt och språkutbildningen vad gäller engelskan har jag dock haft nytta av hela livet och systemet med att åka runt och möta andra skolor och lag är fantastiskt.

Hur påverkade dina skadeproblem din collegeupplevelse?

– Mina problem kom i slutet av första året och lede till mycket rehab. I och för sig hade vi fantastiska förutsättningar för det rehab med fyscoacher och annat som hjälpte till, men det klart jag hellre velat spela. Laget kunde åka iväg på en lagmatch medan jag fick vara kvar på skolan och rehabträna. Ser jag tillbaka på det fick jag ändå en bra tid med en del tennis och jag fick se USA – vi var geografiskt placerade långt norrut i USA men åkte bland annat på springbreak till San Diego och Texas.

Vad är din bild av collegetennisen idag?

– Att det inte är så stor skillnad mot 80- och 90-talet. Det var många svenskar som åkte över till college då och det är fortfarande många svenskar som gör det idag. I USA har programmen och faciliteterna för tennis troligtvis förbättrats sen jag var där. Idag är det verkligen en väg mot att bli proffs och skolorna planerar tydligare in att spela futures och annat under tiden spelarna är där. På min tid fick man vänta med futures tills man var klar med studierna. De tävlingsspelarna i Sverige som satsar på tävling och kommer upp i gymnasieåldern hör nog från äldre spelare att college kan vara ett vettigt måk.

Hur ställer sig PTBK till collegetennis för sina spelare?

– Vi rekommenderar det. Vi har en del spelare som är i USA nu som exempelvis Måns Dahlberg, eller John Hallquist Lithén som precis gått klart. Nu inför hösten startade vi en ekonomi där målsättningarna för spelarna som blir antagna ska vara att bli professionella tennisspelare, collegespelare eller elitseriespelare, så college finns med som ett av målen och som en väg att gå. Vi har också haft lite föredrag i klubben om college.

Vad ser du för alternativa vägar för spelare i Sverige som vill satsa vidare men inte gå college?

– Alternativet hemma är att spela heltid, för det kan bli svårt att kombinera en proffssatsning med studier på Chalmers och de flesta klubbarna har bara kvällsträning. Det gäller att ta hand om collegespelarna när de är på hemmaplan bättre. Det tror jag är klubbarnas ansvar och delvis regionernas. Från förbundets håll kan man visserligen göra ett träningsläger på somrarna i exempelvis Stockholm, men spelarna vill nog vara hemma där de bor när de väl är hemma i Sverige. Jag tror det mer ligger på klubbarna som är intresserade av att ha elitspelare att ta sitt ansvar på somrarna och ta hand om dem.

Julius Demburg, RQT

Demburg är VD och verksamhetsansvarig på RQT Stora Wäsby. Han spelade själv på University of Alabama at Birmingham i en säsong innan han flyttade hem igen för att satsa vidare på sin tennis.

– Jag var för otänd på studierna för att vara kvar ytterligare några år. Jag tror kanske inte heller att den skolan jag gick på hade räckt för mig om jag velat satsa vidare för träningen var inte så bra där då. Men jag var fladdrig i allmänhet i den åldern så det hade nog inte spelat någon roll hur bra upplägget än varit på college – du kan leda hästen till vattnet men inte dricka åt den.

Hur är din bild att collegetennisen har utvecklats på sistone?

– Mycket! Vi har en kille hos oss nu, Marcus Bohlin, som kommit tillbaka från USA med en härlig karaktär och vilka att satsa och köra. Min bild är att du behöver göra en ordentlig underökning före du åker och ha klart för dig vad din målbild är för dina år i USA. Är du en spelare som efter åren där vill satsa och försöka nå din fulla potential är det viktigt med valet av skola. Jag tror inte alla skolor har så pass bra verksamhet att du får fyra år med maxad träning och kompetens överallt, men det finns absolut skolor som har det.

Pratar ni med era spelare om college som målsättning?

– Ja, vi pratar mycket med dem om det redan nu, speciellt våra 14-åringar. Vi är tydliga med var du bör ligga i för fas som 14-åring för att nå topp 100 eftersom det är vår ambition till 2030. Våra 14-åringar är förvisso bra, några var med i EM och vann matcher där, men statistiskt bör du nå en 8-del eller kvart och där var vi inte. Jag är inte intresserad av att skicka ut spelare på touren som inte snabbt tar sig igenom futures upp till challengers, redan när de går ut gymnasiet. Då tycker jag de redan nu bör titta på college. Nå topp 50 i världen som 18-åring, komma till ett bra college, göra jobbet, få en bra utbildning men redan under de åren tänka att ”nu är det tre år som gäller här med satsning mot ATP- eller WTA-touren efteråt”. Men som sagt, det gäller att komma till ett bra college och vi har redan tagit kontakt med flera riktigt bra skolor och förklarat hur vi tänker här på RQT.

Så college är ett mål för era spelare med andra ord?

– Ja, men låt säga att det händer mycket för spelarna under åren fram till dess och de har chans att slå sig in på challengernivå, då tycker jag inte de ska gå college, men jag tycker inte de ska harva runt på futuretouren.

 Är alla coacherna eniga i det här resonemanget?

– Alla coacherna kanske inte är 100% eniga, men någonstans är det jag som driver metodiken och strukturen. Spelarna är definitivt inte eniga, de vill gå ut direkt och spela som proffs, de tänker att när jag är 18 är jag topp 100, och det är underbart att de gör det! Men du ska ha en plan B också. Så länge vi inte har tillräckligt med miljöer i Sverige att ta hand om spelarna och ge dem tillräckligt med träning och så länge vi ser att våra spelare inte når topp 200-300 genom att vara hemma är det svårt att säga att du inte ska åka till college där du får en betald utbildning och matcher varje helg samt bedriva en satsning mot proffslivet. Blir vi bättre här hemma så är jag redo att ändra uppfattning. Nu säger jag till Marcus Bohlin att han ska ge det fem år och träna och se. Ofta hör man snacket om att ”jag ska ge det ett år att satsa och se vad som händer”. Jag kan tala om för dig att det inte kommer hända någonting, man måste ge det mycket längre tid än så.

SENASTE INSLAGEN OM COLLEGETENNIS PÅ BASLINJEN:

Senaste artiklarna

Upptäck mer från Baslinjen.com

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa