KRÖNIKA. Om ansvaret som vi alla inom idrotten har ur ett samhällsperspektiv.
Ante Tepic är grundare av Söderslätts Tennisklubb, utbildad utbildare inom Svenska Tennisförbundet, statsvetare samt kolumnist.
Att vi i vårt avlånga land saknar stora världsstjärnor som vi historiskt varit vana vid, är ingen hemlighet. Även de som inte själva upplevt de legendariska matcherna och titlarna under 80- och 90-talet, inser hur stort det var på den tiden, och vilken tennisnation Sverige en gång var.
Inom vår idrott, drömmer vi förmodligen – dels omedvetet och dels medvetet – dagligen om en era där vi åter kan finnas representerade i toppen. Detta är viktigt; denna ambition är på alla sätt rätt! Dock får vi inte, vid sidan av denna elitsatsning, glömma bort den lokala tennisföreningen som förutom att fostra goda tennisspelare, framförallt fostrar goda människor.
Det faktum att vi lever i en tid där våra barn och unga allt tidigare fastnar i diverse brott och olika berusningsmedel i vårt samhälle, måste vara en väckarklocka. Med ökad otrygghet, brutalare våld, ensamhet och utanförskap, framgår snabbt att vuxna har en hel del jobb framför sig för att få ordning på de yngre. Vilka har ansvaret? Det korta svaret är alla.
Under förbundets ledarträffar diskuterar vi frekvent hur vi som ledare för de yngre ständigt är förebilder; frågan är bara om det är en bra eller dålig bild vi sprider. Men barnen ser oss alltid, även när vi inte instruerar. Hur vi hanterade och bemötte en orättvisa, hur vi parkerade bilen, med vilken attityd klev vi in i hallen och på banan; allt detta ser de yngre, och de kommer göra som vi gör.
Därför är det aldrig de ungas fel. De har växt upp i vårt samhälle. De vuxna är ansvariga att skapa en tillvaro som är trygg, givande och inspirerande för de unga. Med en master i statsvetenskap, kan jag inte låta bli att tänka på de politiker och makthavare som är snabba att ta åt sig äran när något har lyckats i vår samhälleliga gemenskap. Men var är de när de måste ta ansvar för det onda som sker? Även det dåliga är deras förtjänst, ifall det goda är det.
Samtidigt blir jag hopplös när jag hör att lösningarna för ett tryggare och friskare samhälle ligger långt bort; till samma politiker som så många gånger gjort oss besvikna med sina svek, sätter vi ändå vårt hopp och tror att lösningarna ska komma från dem – några andra myndigheter och institutioner måste jobba hårdare, vi hoppas att skolan ska göra mer och diverse stödfunktioner i samhället måste fungera effektivare.
Det är en sak ifall de utanför föreningslivet tänker så. På något sätt är de förlåtna. Vi andra, inom föreningslivet, måste ta saken i egna händer.
Vad som stärkte mig när jag tog initiativet till att starta upp Söderslätts Tennisklubb 2020, som på cirka tre år hade 150 aktiva barn och unga runt om i de olika idrottshallarna i Trelleborgs kommun på landsbygden, var en tanke om att man ska börja där var man befinner sig, med det man kan. Med andra ord, har du ett stort tennishjärta som du vill dela med dig av till andra i din närhet, tveka inte att börja, var du än befinner dig. Du kommer lyckas, och saker och ting kommer lägga sig efterhand. Det är verkligen som ett pussel; börja med kanterna och ta bit för bit, så kommer helhetsbilden så småningom utkristalliseras.
Vi kan vara tacksamma över att Riksidrottsförbundet har känt igen detta behov av att erbjuda fler träningstillfällen för alla, överallt, och Svenska Tennisförbundet har fått chansen att sänka trösklarna för fler, och bjuda in alla som vill, till det som är världens hälsosammaste idrott. Dock kommer utvecklingen inte realiseras fullt ut, ifall de lokala tennisföreningarna inte vågar realisera sina drömmar.
Våga dröm, våga satsa! Nobelpristagaren i litteratur från 1961 Ivo Andrić återkom flera gånger i sina verk till tanken om att ifall man ska nå högt, måste man drömma högt. Låt oss drömma och försöka nå ett bättre och ljusare idag och imorgon, inom tennisen och i samhället, och minnas att vi i mångt och mycket har de ungas drömmar i våra händer. I mångas liv är vi den viktigaste platsen utanför hemmet och skolan. Låt det fortsätta så, och bli så för ännu fler.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
SENASTE KRÖNIKORNA PÅ BASLINJEN:
