KRÖNIKA. Sämsta singelresultaten sedan 2017. Men inte en kastad racket eller ens en svordom från någon svensk på hela dagen. Kanske är det svensk tennis största framgång på väldigt länge, trots allt?
Linus Eriksson är redaktör och reporter på Baslinjen.com, driver ”Linus på baslinjen podcast” samt är tenniscoach.
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Undra hur många gånger man rullat in i Båstad på ett eller annat sätt, tänker jag när jag kör av E6:an in mot Båstad och svänger höger direkt efter motorvägen, i den där korsningen där jag aldrig riktigt fattat om man ska stanna för STOP-skylten eller inte.
Tidigare rullade jag oftare in med tåget, på den tiden tågstationen låg på gångavstånd till Drivan. Det var på tiden före de slutligen, 23 år och 11 miljarder kronor senare, lyckades borra klart sitt hål genom Hallandsåsen och tågen därmed kunde tjäna 13 minuter i tid på att åka igenom berget istället för runt. Numera ligger tågstationen längre utanför stan, närmare bestämt 50 minuters promenad in till Drivan, om vi litar på Google Maps.
Allt är sig annars ganska likt. Knut Jöns ligger där det ska, torget vid ICA-butiken, eller om det är ICA-butiken vid torget, och hutlösa priser precis på allt, överallt. Enda skillnaden är väl att i år kan inte ens den mest optimistiska tennisfantasten ha den minsta förhoppning på någon svensk vinst i årets Nordea Open. Eller Swedish Open, som det förr hette men fortfarande kallas.
I herrklassen kan det finnas en chans, eftersom den ännu inte lottats än och det därmed finns en möjlighet att Elias Ymer och Leo Borg ställs mot varandra. I damklassen visste vi att det garanterat skulle bli tufft. Kajsa Rinaldo Persson hade förlorat under tävlingens första dag, och idag, tisdag var det de övriga tre tjejernas tur att göra entré.
Först ut på centercourten under tisdagen var Nellie Taraba Wallberg, som mötte andraseedade Jacqueline Cristian. Cristian, rankad 62 i världen mot Nellie, 843. Första fyra gamen var riktigt tighta, Nellie skapade spel om varje poäng, vårdade bollen och Cristian fick slå många slag i varje duell. Därefter blev bollbanan för låg, Nellie gav sig in i slagdueller i en höjd och i ett tempo Cristian var flera nivåer för bra för och nivåskillnaden blev tydlig. Nellie har många kvaliteter – frågan är vilken spelidentitet hon tänker sig framöver? Vad ska vara hennes sätt att vinna bollen på? Om hon tänker sig vara en offensiv spelare med stora vapen som hotar motståndarna, då kommer det behövas bra mycket mer effekt i slagen än hon har, eller i alla fall visade idag. Om hon ska satsa på att bli en mer defensiv grinder, vilket hon definitivt har fysiken för, då behöver hon stänga igen butiken tydligare, höja upp bollbanan och minska antalet missar. Det blir spännande att se vilken spelidentitet och vilket mindset hon vill anta som spelare framöver.
Därefter kom rutinerade Caijsa Hennemann in på banan. I år var femte gången Hennemann fick chansen i damtävlingen i Båstad. Förra året mötte hon Nellie Taraba i första rundan. Då skrällde visserligen Nellie, men man får ändå säga att Hennemann fick lite tuffare lottning i år i förstaseedade Diane Parry, ett år yngre men rankad 53 i världen.
När spelarna välkomnades in på banan undrade man dock redan före de började bolla in om något var fel med Parry. Maken till långsammare gång mot sin bänk före lottningen har världen nog inte skådat. Detta fortsatte sedan hela första setet. Grabbarna på bänkraden framför mig började fråga varandra om något var fel med fransyskan och jag själv var helt övertygad om att hon något game in i andra set mest sannolikt skulle bryta matchen. Så blev det dock inte. Hennemann sprang iväg med första set och var som bäst två bollar från match i andra set. Men Parry tog det 7-6 och även det tredje med 6-4.
En klassisk hedersam förlust. Matchbilden blev märklig i och med Parrys extremt låga energi och uppenbara brist på… ja, något, i det första och andra setet. I tredje blev det en mer normal fight och reflektionen blir att det i slutändan var det tredje setet som Hennemann imponerande mest i, med tanke på att hon fick till en kamp i ett set där Parry också såg ut att faktiskt försöka.
Hennemann har, precis som hon alltid haft, kvaliteter. Framför allt kämpar hon, men idag fick hon också ruskigt bra betalt för sina stoppbollar hon varierade med i ofta perfekta lägen. Det som blir tydligt är dock hur kort i banan hon ofta blir med sina slag och bristen på vapen. Vid tre tillfällen i matchen höjde hon tempot tydligt med sin forehandsida. Att hon är en defensiv spelare och så skall vara är det inget snack om, men mer effekt och tyngd på kulan skulle göra henne gott. Mer än en gång har historien dock visat att övergången från att vara defensiv till att spela offensivt är riktigt, riktigt svår. Det är lätt att det tippar över och blir för vilt utan tanke eller strategi. Bättre då att behålla identiteten som spelaren nått framgångar genom, men addera spets till det.
Sist ut för dagen var Mirjam Björklund. Snacka om tempohöjning på centercourten! Mirjam sköt från höger och vänster och maken till bollträff får vi leta efter. Effekten i slagen är enorm! Vilken spelplan och taktik hon hade var lite oklar, men snabbt flög bollen i alla fall. Två raka set till Darja Semenistaja blev det, vilket väl var ungefär det man hade kunnat ana. Framtiden får visa om Björklund har spelet som behövs för att komma tillbaka på nivån hon höll före sina sjukdoms- och skadebesvär.
Fyra singelförluster av fyra i huvudtävlingen innebär att det är första gången sedan 2017 ingen svensk damspelare tog sig vidare från första omgången i singeln. Då höll tävlingen en högre kategori än idag. Risken är överhängande att det kommer bli samma facit i herrtävlingen nästa vecka, och då även inräknat kvalet.
Lite synd att arrangören valde att lägga svenskparet Bajraliu/Taraba Wallbergs dubbel på bana 1 samtidigt som Björklund spelade singel på centercourten. Det hade varit roligare med svenskdubbeln på centern som fjärde och sista match för dagen, eller ännu hellre schemalägga den imorgon, så hade vi haft två svenskmatcher att se fram emot under onsdagen istället för en.
Frågan som hänger i luften efter dagens sista matcher är vad ett Wild Card är till för. Är det att ge en rolig upplevelse och lite inspiration till yngre spelare? Eller ska det vara en chans för spelare som på riktigt kan ha nytta av att få spela de här tävlingarna? En arrangör har rätt att ge till vem man vill och av vilken anledning de vill. Ibland upplever jag dock en känsla av onödighet, när spelaren ändå inte har någon ambition att nyttja de eventuella rankingpoäng en vinst kan ge. Ska spelaren ändå spela juniortävlingar i ett år framåt, eller åka över till college och inte spela en full årskalender med seniortävlingar, då känns det lite onödigt. En kul vecka för spelaren att få hänga i players lounge, men inte mer än det.
Att spelarna bara inte håller nivån är en annan sak. Det är där svensk elittennis befinner sig just nu, det är som det är.
Idag kämpade alla, gjorde sitt bästa och betedde sig bra på banan. Det är en framgång i sig för svensk tennis, för det är verkligen inte något vi kan ta för givet numera.
