Tim, äldsta syskonet av fyra i familjen Göransson, rankades som bäst som världens 495:e bästa tennisspelare. Varför blev det lillebror André som kom att spela Grand Slam-turneringar och inte Tim? Vi frågade honom själv.
Av: Linus Eriksson
Tim Göransson är född ett år före mig, 1988. Som junior var Tim en vänsterhänt, lurig och bollsäker spelare som ofta var framme i finalerna i de stora tävlingarna. Men det var inte Tim Göransson som till slut nådde de allra största arenorna i världen. Lillebror André är född 1994 och har än så länge haft en högsta ranking på 55 i världen i dubbel. Mellan Tim och André har vi även Annie och Claes, födda 1989 och 1991, som båda spelade collegetennis.
Både mamma Monica och pappa Hans tillhörde Sverigeeliten som spelare själva och framförallt Hasse har haft en stor påverkan på Tims tennis. Vi tar det från början.
När Tim var sex år började han spela med pappa. Någon gång i veckan till att börja med före han gick med i Höllvikens Tennisklubbs verksamhet när han var någonstans 7-8 år gammal. Pappa var tränare i klubben då och var den som tränade Tim även på grupplektionerna. Tim var det barnet som fick mest uppmärksamhet i grupperna, för han var äldst och mest driven.
Fram till Tim fyllde tvåsiffrigt höll han på med lite andra sporter också, så som ishockey och fotboll – därefter var det tennis för hela slanten. Något han ångrar idag.
– Se på Jannik Sinner som jag tror var 13 när han slutade med slalom och ökade dosen tennis rejält. Det finns tid.
Tims stora styrka som juniorspelare var hans inställning. En betydande tillgång tack vare hans pappas predikande. En styrka han tror sig ha fått från just sin far.
– Både jag och mina syskon hade inställningen att alltid ge 100% och inte gnälla. Viljan att vinna var stark redan tidigt och den tror jag kom från pappa. Det var väldigt viktigt för mig att vinna.
Tim berättar att han redan dagen före match kunde gå runt och tänka på hur det skulle vara att vinna. Han kunde dagdrömma om matchen som skulle spelas dagen efter och se framför sig hur han ann den. Det betydde mycket för honom att vinna. Det betydde allt. På gott, och på ont.
– Man kanske inte drog igenom slagen och övade på saker som behövde tränas på. När det var jämt gick man inte för slagen som jag borde ha gjort. Pappa var glad för min skull att jag vunnit och kanske lite för snäll i sin feedback.
Att ha pappa som tränare hade sina fördelar likväl som nackdelar. Fram till Tim fyllde 15 var det en trygghet att kunna prata med honom och det fanns ett 100-procentigt förtroende dem emellan.
– Trygghetsmässigt är det ett otroligt stöd att ha sin far som tränare, men nackdelen kan vara att en pappa inte säger till sin spelare det en tränare ibland behöver säga för man är känslomässigt engagerad och involverad. Det kan finnas en rädsla att såra när man har så starka band, tror jag,
Tim och Hasse körde på fram till Tim började på Riksidrottsgymnasiet i Båstad. Några privatträningar blev det när det passade hemma, men den stora mängdträningen tog andra tränare över.
När Tim flyttade till Båstad skedde en snabb fysisk utveckling. Han blev starkare än de flesta av sina konkurrenter. Han pressade sig stenhårt i gymmet och det gav resultat på kroppen.
– Det gav mig absolut en fördel, men jag skulle fokuserat mer på rörlighetsträning än vad jag gjorde. Jag skulle ha gjort många saker annorlunda när jag ser tillbaka på de här åren. Till exempel tränat mer tennis och fys anpassad för mig. Eller framförallt tränat rätt fys. Jag utvecklade en stark överkropp och bra ben- höftmuskulatur, men var på många områden för styv i muskulaturen för att kunna generera maximal utväxling då rörligheten begränsade mig. Idag vet jag vilken skillnad det hade gjort om jag fått hjälp av någon med kunskap om vilken fysisk träning som varit bäst för mig just då.
Tim lyssnade på sina tränare han hade då och var inte den kritiska personen som han idag kan se att han hade mått bra av att vara. Han reflekterade inte så mycket utan körde på så som han blev tillsagd och rekommenderad att göra.
– Det hade varit bra med någon nära mig som förstått innebörden av att tänka till själv och reflektera. Man kan ha en tränare eller för den delen en förälder som man litar på, men om man bara kör på vad den säger rakt av utan att tänka själv kan man lätt tappa bort vad som faktiskt är bäst för mig.
Tim funderar en stund och fortsätter.
– Jag hade många tränare under ett antal år här: pappa, Sami Seppänen, Julius Demburg, Johan Hedsberg, Jocke Nyström, Mikael Tillström, och jag kan inte säga att jag inte fungerade med någon av dem. Det funkade skitbra med alla! De tyckte, vad jag vet, bra om mig och jag tyckte bra om dem. Alla var väl fungerande samarbeten. Kan det verkligen ha varit så? Ja det kan det, för jag körde. Jag var troligtvis en lätt adept att jobba med.
Åren med pappa som tränare gav fördelen av trygghet, men inte tillräckligt med träning i att reflektera och diskutera, för mycket handlade om att må bra. Hade Tim kämpat, gett allt och allt som oftast vunnit, då var allt bra.
Flytten till Båstad var nödvändig och ett val han idag inte ångrar. Däremot ser han saker i upplägget han hade velat ha annorlunda, nu när han har en annan kunskap kring träning.
– Det finns bitar jag kan gräma mig för än idag som kunde varit annorlunda.
Man ser på Tim att han menar det han säger, att han funderat på de här bitarna och att det fortfarande gnager i honom.
– Det var så viktigt att vinna. Jag var bäst i min ålder och senare även bland ett år äldre när jag vann SM som 17-åring bland 18-åringarna både inne och ute. Sami Seppänen la mycket tid på framförallt mig och Johanna Larsson som är jämnårig och gick i Båstad samtidigt. Jag och hon följdes åt mycket, men hon var tidig med att ifrågasätta. Hon frågade ofta sig själv ”om det här verkligen är rätt?” Hon kunde vara lite mer ”jobbig” än mig, men det var bra, för hon reflekterade själv.
Anser du att det var den största anledningen till att din karriär inte tog ordentlig höjd? Att du inte reflekterade mer själv?
– Jag är så glad att du ställer den frågan. Det var inte brist på kapacitet, men jag följde alltid vad andra sa. När jag sedan blev 22 år så träffade jag min första tjej och hon fick mig att tänka till och ifrågasätta mer. Det blev en stress.
När Tim fyllde 23 år och gick igenom en sämre period på banan tog han ett snabbt beslut – han slutade spela tennis. För att hålla på längre tror han att han hade behövt en grupp att göra satsningen ihop med, eller i alla fall resa ihop med. Oftast reste han själv fem eller sex veckor i rad.
– Du vet, har du match i Finland 18.00 på kvällen i duggregn och möter en spelare 300 i världen som du har chans mot, men går runt hela dagen och väntar på en match där sen inte någon är och supportar dig på så är det lätt att du underpresterar.
Att lillebror André har lyckats slå igenom har gjort att Tim fortsatt är starkt involverad i tennisen. Nycklarna han ser till att Andrés framgång anser Tim vara att han har fortsatt spela. André fyllde nyligen 30 år och har förhoppningsvis sina bästa år på tennisbanan framför sig.
– Han hade mig som sin förebild men var inte den som enbart fokuserade på tennisen utan hade andra grejer för sig också. Sång, musik, skådespel. Jag var mycket mer inriktad på bara tennis. Det var inte han, han tog det inte lika allvarligt.
Behöver man inte vara 100 procent fokuserad då med tanke på konkurrensen som är, framförallt idag?
– Ska man bli en riktigt bra spelare tror jag man måste leva och älska det. Jag är enig i att du måste bestämma dig och tro på det till 100 procent och verkligen leva för tennisen för att bli en riktigt bra spelare. Men jag tror också du behöver ha kul med personer som inte har något med tennis att göra.
Hur mycket tror du att du betytt för Andrés framgångar?
– Jag tror jag betydde mycket i början fram till han var 16-17 år. När jag slutade spela var det en ganska stor sorg för honom. Han blev paff och tyckte det var jobbigt. ”Så kan du inte göra, du måste tänka på mig också”, har han berättat att han tänkte. Det han tog med sig var inställningen. Han såg många av mina matcher och drog banan åt mig när vi var yngre. Då såg han hur jag fightades om varje boll. Han var också bollsnål och säker i början, det fick han av mig, innan ha började med sin egen grej med stoppbollar och andra bitar senare.
I början av årets säsong var Tim med André i Australien. De tränade tillsammans en vecka i Höllviken och under resan hjälpte Tim honom med hans kropp. Dubbeltaktik och mönster kan André mycket bättre än Tim, men att pusha brorsan till att jobba hårt kan han göra och bolla analyser och tankar kring hans slagval.
– Han har varit hos mig i Uppsala med. Då har jag haft en stor vagn med bollar och bara matat olika mönster i tre timmar. Ibland kan jag känna att det vore kul att bara stå och slå lite, men då går det tre minuter och sen vill han fram på nät!
Att André fortfarande har potential att nå ännu högre upp på rankingen är Tim övertygad om.
– Jag tror stenhårt på André! Jag tyckte han var en av de bästa spelarna i Australien. När jag såg hur de andra tränade, de som gick till semi och final, då känner jag att André tränar bättre än dem och också spelade bättre. Nu har han haft en lite tyngre period och halkat efter lite, men det beror också på att han spelat med 10-12 olika spelare bara i år. Vilket i och för sig är en del av dubbellivet och den världen.
Är du bitter över att det är André och inte du som idag lever det livet du drömde om som ung?
– På ett sätt, ja. Det ligger kvar. Det finns en liten avundsjuka, absolut, men det är också så att han spelar dubbel vilket gör det lite annorlunda. Jag spelade aldrig så mycket dubbel och det var aldrig något alternativ för mig då. Hade han varit topp 100 i singel hade det funnits en större avundsjuka, garanterat. Men ja, han kan försörja sig som professionell tennisspelare vilket var något jag hade som mål från tidig ålder. Det jag däremot tror är att jag är bland hans största stöttepelare, det finns nog ingen förutom hans coach som ser honom spela så mycket som jag gör. Jag försöker hjälpa honom så mycket jag kan.
När Tim abrupt slutade sin egen tenniskarriär började han jobba i Stabekk Tennisklubb som tränare ihop med Pavel Strauss. Han åkte dit nästan direkt han slutade spela och stannade i tre månader. Det var svårt i början. Han hade alltid identifierat sig som en spelare och helt plötsligt stod han i en klubb i Norge där nästan ingen visste vem han var och var en tränare.
Successivt fann han dock sig själv och sitt nya liv på ett tydligare sätt. Han flyttade till Edinburgh med sin flickvän och bodde där i två år. Först pluggade han engelska ett år i Edinburgh följt av ett år på Glasgow University där han läste Sport and Excercice Science. Sakta men säkert kom han ur sin bubbla han levt i hela sitt liv.
– Under slutet av min karriär började jag analysera och reflektera mer. Hennes pappa var också mer ifrågasättande än vad jag varit.
När bestämde du dig för att lägga av?
– Efter ett pass med Pablo Figueroa när jag inte gav allt. Jag insåg att jag inte gav järnet och kände; ”varför gör jag det här?” Kanske man är lite för impulsiv i den åldern jag var i, men då bestämde jag mig. Jag antar att det egentligen var samma sak där, att jag borde ha reflekterat över varför jag känner som jag gör istället för att bara bestämma mig där och då.
Lärdom?
– Det är viktigt att prata om att man inte är sin prestation. Så var det lite för mig. Det var tufft och jag kände mig ensam i det.
Efter två år i Skottland sökte Tim in till fysioterapeutprogrammet i Uppsala.
När han hade Julius Demburg som coach under sitt sista år som junior spelade han bra och låg 38:a i världen som junior som bäst. Han var i Paris och tränade inför Franska Öppna och slog Kei Nishikori på träning. Veckan under Swedish Open några veckor senare får han en blodförgiftning i höftleden, vilket är väldig ovanligt.
– Vi har nu senare tagit upp det här på min utbildning som ett ”ovanligt fall”.
Blodförgiftningen höll honom borta i ett halvår och han fick regelbundet besöka en fysioterapeut i Ängelholm. Under den tiden väcktes de första tankarna på att det var något han tyckte var intressant.
2014 gick flytten till Uppsala, tre år senare var han fädigutbildad och har blivit kvar i Uppsala sen dess och arbetat som fysioterapeut. Han har jobbat på vårdcentraler och på akademiska sjukhuset under Covid. Sedan fem år tillbaka är han verksam på Uppsala Tennisklubb. Där har han dessutom varit tennistränare åt William Repakis sedan fem år tillbaka. De två började spela när Repakis var nio år och från att ha varit i en liten mängd har det blivit mer och mer, både fys- och tennisträning. Samtidigt som Tim har hjälpt övriga spelare i klubben med optimering av fysiken samt vid skadetillfällen.
– Vi har jobbat mycket fotarbets- och även konditionsträning eftersom vi så gott som alltid kört själva. När han var nio år var det ganska mycket med två ensamtimmar tennis i rad, så jag har alltid försökt blanda upp och varierat träningen med mycket annat. Hela tiden med tanken hur vi ska kunna träna så hårt det går utan att det bli för mycket.
Mycket repetition har det blivit – många bollar har matats ut från den stora vagnen i UTK-hallen. Har det varit så att bitar han själv kände saknades när han själv var junior är lärdomar han nu tar med sig när han tränar nya, lovande spelare?
– Så har det varit, jag har lagt mycket mer fokus på teknik med William än vad min pappa gjorde med mig. Eftersom jag nu också har kunskap inom fysioterapi så vet jag till exempel att om inte William kan få bak armen tillräckligt långt så är det för att han är för stel i bröstryggsrotationen och att det är där vi måste börja så han kan utveckla sin forehand som jag vill. Till exempel. Är vissa saker inget problem när spelare är yngre så kan det bli problem när de blir äldre och vill få fart och spinn men inte har de fysiska egenskaperna för det. Sådant här vill jag verkligen hjälpa spelare med.
Kompetensen för att vara tennistränare har Tim fått lära sig med tiden.
– Hur coachar man ett barn? Hur pratar du med ett barn? Jag och William är som natt och dag i vårt temperament. Min pappa var väldigt svart och vit – en liten grej så slutade vi spela, då tog han ett annat syskon och körde med istället. Jag har varit mer accepterande – kanske för accepterande ibland. Vi har lagt mycket tid på att prata, men det har också varit nyttigt tror jag.
Samarbetet med William Repakis har varit roligt för Tim. Nyligen var de i Monte Carlo och tränade samt såg på Masters 1000-tävlingen. Då satt han på läktaren när bland annat Bautista Agut spelade sin första omgång. Samma Bautista Agut som Tim har mötte en gång på Mallorca när han var 20 år.
– Då förlorade jag 4-6 i avgörande set. Det var en speciell känsla när jag 16 år senare ser honom stå på Centercourten i Monte Carlo. Så många år har gått, men han har legat i och kört på…
Efter sommaren kommer dock William Repakis söka nya miljöer att fortsätta utveckla sin tennis i, vilket Tim känner är både tråkigt och sorgligt men är också enig i att det är det bästa för honom. För Tims del väntar också nya utmaningar när flyttlasset går mot Stockholm.
– Jag och Fredrik Johansson har tillsammans med Aleris nu startat upp tenniskliniken på Sophiahemmet. Jag är laddad, motiverad och känner ett stort engagemang över att arbeta med att hjälpa tennisspelare.
Just de fysiska delarna hos tennisspelare är något Tim brinner för idag. Att vara en hjälp för spelaren om den drabbas av en skada eller att se på tekniken ifall det kan vara fysiska egenskaper som kan ligga till grund för en sämre teknik eller minskad effekt i slagen.
Och allting kommer tillbaka till Tims egen tenniskarriär.
– Jag känner när jag pratar att det fortfarande ligger och gnager lite hur jag skulle ha gjort min egen karriär. Om jag vetat mer om hur kroppen funkar för att få fart på bollen i olika positioner och lägen på banan… Men å andra sidan känns det verkligen meningsfullt att ha den kunskapen nu och kunna bidra och ge allt jag kan för att hjälpa de spelarna jag får träffa idag och framöver. Tennis har varit mitt liv och jag kollar fortfarande tennis varje dag och har ett stort intresse för sporten. Att nu få ge tillbaka på det här sättet, det känns helt rätt.
Tryck här och hör när Hasse Göransson gästade podden
Tryck här och hör när André Göransson gästade podden
