KRÖNIKA. Ett nytt tennisår står för dörren. Det tackar vi för. 2023 blev nämligen året som går till historien som det mörkaste någonsin för svensk elittennis. Detaljerna lämnas här åt sidan men tre proffsspelare blev under året avstängda, varav ettan och trean bland herrspelarna.
Av Jacob Adaktusson
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Som så många andra runt om i tennissverige och tennisvärlden noterade jag turerna kring vår främste manliga tennisspelare (det senaste decenniet) med förvåning och beklagande. Utspelen accelererade konstant och nådde till slut bisarra nivåer.
På goda grunder kom den överväldigande majoriteten att få en bild av Mikael som en otacksam kille med grandios självbild. Det här gjorde mig extra nedstämd, för det var inte den grabben jag lärde känna före, under och efter de dussintals träningspass vi kört genom åren.
Tvärtom så visade han tacksamhet och ödmjukhet. Dessutom kryddad med en charmig personlighet, som där och då tilltalade mig mycket.
Men det var inte allt. En ytterligare dimension tillkom med hans nyfikenhet att rådfråga om saker långt bortom tennisbanan. Det kunde röra sig om familjesituationer, kärleksrelationer, nöjen utanför tennisen och till och med om investeringar i fastigheter och aktier. Jag kan som tränare inte erinra mig om någon annan spelare som haft ett sådant brett spektrum av vetgirighet i sådan ringa ålder.
Mikael kunde 17 år gammal, mitt under rullningen med foamrollern inne i SALKs lilla fysrum, fråga:
– Du Jake, vilken var din första aktie du köpte och hur gammal var du då?
– Ok, hur länge behöll du den?
– Ok, gick den bra?
Han tog in svaren. Bearbetade dem. Och nickade eftertänksamt för sig själv. Det här fascinerade mig faktiskt nästan lika mycket som hans bländande spelsinne, rörelsemönster, touch och backhandslag.
Lika imponerande var det dock inte att en liten stund senare se pojkens svettiga tenniskläder (ja, även kalsongerna) upphängda på SALKs läktare, mitt framför bana tre vid cafeterian. Till och med SALKs vanligtvis så gladlynte klubbchef, Johan Porsborn, kunde då hålla sig för skratt. Som tur var (i synnerhet för personalens odörsinne) försvann detta beteende snabbt.
Av historien kan man konstatera att genier av olika slag ofta haft personligheter som har stuckit ut. Inte sällan har dessa begåvningar haft en notorisk förmåga att lägga krokben på sig själva, med drastiskt förkortade karriärer som följd. Talangen fick på tok för kort tid på sig att blomma ut.
Är sista kapitlet om mysteriet Mikael Ymer skrivet? Förhoppningsvis inte. Kommer han någonsin komma tillbaka och slå världsspelare, med en pånyttfödd personlighet som kan entusiasmera och göra honom till den förebild han hade kunnat vara för så många?
Det hade varit fantastiskt.
Hoppas att vi ses i Salkhallen under SALK Open.
Till sist vill jag passa på att önska alla tennisvänner en God Jul och ett Gott Nytt År!
Alla krönikor på Baslinjen.com hittar du här.
