KRÖNIKA. Om PACE kan vara nyckeln in i framtiden för svensk tennis.
Av Ante Tepic
Alla åsikter och ställningstaganden som framförs i krönikorna är skribenternas egna. Fler krönikor finns här. Trevlig läsning!
Tennisintresserad eller inte. Utövare eller åskådare. Gammal eller ung. Det är mer eller mindre allmänt känt i vårt land att ”En gång i tiden var vi bra i tennis” – men att så inte är fallet idag. Inledningsvis måste vi vara tydliga och precisa; att vara ”Bra i tennis” innebär inte endast att ha ett dussin topp-100-spelare, och om möjligt några innanför 10-strecket.
Svensk tennis kan vara stolt över att medlemsantalet har växt till mer än 120 000, att vi har cirka 400 klubbar i vårt avlånga land som varje dag gör ett gediget arbete för att ge våra barn och unga en meningsfull och hälsosam fritid. Varje år utbildas allt fler tränare genom förbundet, med utbildningstillfällen som är bredare och djupare än tidigare, i takt med att tennisyrkets söks professionaliseras. Vi närmar oss ITF:s guldnivå gällande tränarutbildningar. Detta ska inte underskattas. Tvärtom; det ska hyllas och belysas. Däremot kvarstår det faktum att det saknas internationella framgångar som vi är vana vid, när vi bortskämt jämför med den gyllene svenska tennishistorien från exempelvis 1980- och 90-talet.
Förre storservaren och topp 10-spelaren Joachim ”Pim-Pim” Johansson, tillsammans med entreprenören Oliver Hildebrandt och renommerade tränaren Thomas Högstedt, siktar på att åter göra Sverige till en stornation på tennisarenorna runt om i världen. Syftet med satsningen PACE är att ta fram nya storspelare som i sin tur ska inspirera andra spelare att våga genomföra sin satsning. Det unika i satsningen är att tjänsterna PACE erbjuder inte ska kosta motparten något, utan finansieringen ska ske genom grundarna och samarbetspartners. Den andra spelaren de tar sig an, är vår mest lovande och meriterande junior för tillfället William Rejchtman Vinciguerra, som bland annat nådde semifinal i EM för 16-åringar förra hösten.
Att framgång föder framgång är ingen hemlighet, och att en nystart behövs som åter ska göra Sverige till en riktig tennisnation råder det inget tvivel om, i en situation där två av de tre bästa svenska herrarna blev avstängda under fjolåret. Ljuset i tunneln känns allt längre bort, och hoppet är det enda som håller tron i liv.
Denna satsning som på förhand ger anledning att hoppas på, är särskilt intressant främst på grund av två faktorer; det är välkända och respekterade namn som står bakom satsningen, samtidigt som den ekonomiska befrielsen projektet erbjuder borde förenkla och accelerera resan för spelarna att nå framgång och resultat. Att vistas på touren i normala fall – på resan mot den berömda topp-100-nivån – är annars dyrt, ensamt och långvarigt.
PACE satsar stort och brett, och går in som huvudsponsor under Salk-tävlingen; kanske kommer även några av turneringens juniorvinnare en dag tas upp av PACE, och bli en del av den skara som åter ska göra Sverige till en riktig tennisnation. En sådan utveckling, hade i bästa fall kunnat betyda ett slut för det tennismörker som mer eller mindre dominerat sedan Robin Söderlings bästa dagar från baslinjen, och samtidigt banat väg för nya blågula tennisframgångar.
